Förortsbon berättar: Jag flyttade till “staden på landet” – Täby!

Jag föddes strax efter kriget, och växte upp söder om Söder, men småningom “emigrerade” jag till andra sidan om stan – en period var jag inte ens nollåtta! Först tog jag dock studentexamen i den nya gymnasieskolan, fast med den gamla läskiga muntan inklusive kusliga censorer. Men i början av 70-talet var det dags att bilda familj, och då är det ju bra att ha mer än ett rum – och väldigt gärna varmvatten.

En bekanting skulle sälja sin lägenhet i Täby Centrum och vi åkte dit för att titta. Det var lååångt: Först in till stan, sen genom hela stan, ut på andra sidan, längre och längre norrut, där gatubelysningen försvann och LANDET tog vid, tyckte jag. Och där kunde väl inte jag bo!

Till slut var vi framme, vid en bostadsrättstrea som kostade hela 17 000 kronor! Det lär vi aldrig få tillbaka, tänkte jag resignerat, men vi kan ju bo kvar länge, för det är en så stor och fin lägenhet, särskilt jämfört med den lilla omoderna stugan vi kom ifrån. Ett kök med stor separat matplats, rymligt vardagsrum, två sovrum samt balkong. Och inte bara ett modernt badrum med plats för både badkar och tvättmaskin, utan dessutom en gästtoa. LYX!

Vi sålde alltså bilen, köpte lägenheten och ställde in de möbler vi hade. Det gick fort. Skrivbordet fick tills vidare vara matbord, gäster fick sitta bekvämt med benen i öppningen mellan hurtsarna, medan vi satt på sned på kortsidorna.

Trevåningshusen på Åkerbyvägen och Marknadsvägen byggdes strax före Centrum och när vi flyttade dit i början av 70-talet verkade det finnas en del tomma lägenheter på gatan. “För att det ligger så långt från stan”, tänkte jag dystert. På en kulle på andra sidan järnvägen bodde min morbror med familj i Grindtorp, som beskrivits som “Det kanske mest kända exemplet på 1960-talets nya monumentalitet i Sverige”: fyra enorma halvcirkelformade hus av olika höjd.

Grindtorp 1969
Grindtorp 1969 av Martti Peltonen / Helsingin Sanomat (Public domain), via Wikimedia Commons

När Täby Centrum invigdes i september 1968 var det norra Europas första inglasade centrum och innehöll ett fyrtiotal butiker och en biograf, just nu finns där enligt hemsidan 184 butiker, 39 restauranger och 1 biograf. Platsen för Täby Centrum hade valts ut för att det var en knutpunkt i förgreningen mellan Stockholm Rimbo Järnväg och Södra Roslags Kustbana. Men innan man fick börja bygga där hade arkeologer grävt upp området, för här låg också järnåldersbyn Tibble gård med gravfält. Jag insåg snart att hela Täby är fyllt av fornminnen.

Ett stort problem med att bo i Täby var att det inte fanns någon tunnelbana, så många intressanta jobb gick bort eftersom det var för bökigt för mig att komma dit. När vi bestämde oss för att flytta dit trodde jag att tunnelbanan var på gång, för planerna hade funnits länge. Men 1980, efter en stor namninsamling, hölls en folkomröstning i Täby och Vallentuna, där 72% i Täby och 94% i Vallentuna röstade nej till T-bana. I Vallentuna måste valet ha varit enkelt: T-banan skulle ju bara ha gått till Täby C, så om man röstat ja skulle man blivit utan tåg och tunnelbana. I Täby fruktade man ”buslivet vid T-banan”.

Senare har jag läst att åtminstone kyrkan hade haft samma farhågor inför bygget av Roslagsbanan i slutet av 1800-talet. Här kan man läsa mer om Roslagsbanans stolta historia.

Själv ville jag bara i all enkelhet ha bra kommunikationer till jobbet.

Roslagsbanemugg

1983 bestämdes det slutligt att Roslagsbanan skulle bli kvar, och nu, 40 år senare, utreder man en förlängning av banan in till stan. Igen, kan man säga, för ända fram till 1960 låg slutstationen faktiskt på Engelbrektsplan. Här kan man följa SLs planering.

I köksskåpet står den gamla skamfilade muggen kvar som man delade ut vid Östra Station, med rester av texten:

Vi satsar på bekväm trafik och tätare turer på Roslagsbanan. Klart 1997/SL.

Första gången jag i vintermörkret tog Roslagsbanan från jobbet gick det mindre bra: Jag satte mig på tåget till “Täby” och väntade förgäves på att Centrumskylten skulle dyka upp i mörkret. Till slut frågade jag en medresenär när vi skulle komma till Täby, och fick svaret att vi just åkt förbi. “Jaså du menar Täby CENTRUM! Det här är kyrkbylinjen.” Det blev en lång mörk bussresa mot mitt hem. Det var ändå bättre än att vänta på tåget tillbaka, kyrkbylinjen var ju enkelspårig.

Den enkelspårigheten skulle jag få lära känna på nära håll. För när vi äntligen vant oss vid att bo så långt norrut från stan flyttade vi ÄNNU längre ut – till Kyrkbyn. Det var så långt att man fick använda RIKTNUMMER när man ringde hem från stan! Och banan var enkelspårig – blev det stopp så blev det.

Hur kunde det gå så långt? Det började med att grannarna i Täby Centrum gjorde det svårt att sova – speciellt drabbande när man har småbarn, som inte heller vill att man ska sova, åtminstone inte på nätterna. Tonårskillarna ovanför vårt sovrum spelade VÄLDIGT hög dunkamusik ända till morronen. Inte varje natt, men vi fick inte veta när, utan var ständigt på helspänn = sömnlösa.

Sen utbröt ett triangeldrama(?) i våningen rakt under. Jag slet tvärilsken upp dörren eftersom det var ett helvetiskt liv i trappen – och stängde den ännu snabbare. För utanför vår dörr låg grannen och hans (fd?) kompis och tog stryptag på varann. En annan natt hörde jag ett väldigt konstigt ljud, och såg på morronen en stor svart fläck utanför grannporten. Det jag hört var en annan grannes rosslande när han blivit knivskuren i halsen på väg hem från nattjobbet. Fast han överlevde, vi såg honom senare med stort vitt bandage om halsen.

Det verkar inte hjälpa att vi i Täby sluppit buslivet vid T-banan, tänkte jag.

Så när barn nummer två kom 1980 sålde vi lägenheten för att köpa hus. Och upptäckte att om vi flyttade ännu längre ut på landet (ända till Kyrkbyn!) hade vi råd med ett friliggande = inga grannar! Huset var nybyggt och välisolerat – vilket var tur, för tomten gränsade till Roslagsbanan. Den gick visserligen inte så ofta, för här var den enkelspårig, men när den körde förbi gick det inte att prata utomhus. Men inomhus hördes så lite att jag på mornarna ofta var osäker på om jag hört tåget, eller istället skulle gå till busshållplatsen, som låg åt andra hållet. Mycket planerande blev det, och allt skrynkligare tidtabeller att försöka lära sig utantill – för det här var långt innan det fanns digital trafikinfo.

Bilden nedan visar Täby kyrkby station på femtiotalet, med dess enda höghus, som var hela 8 våningar högt och byggdes redan 1955. Där låg barnavårdscentralen, minns jag. Stationen ser ungefär likadan ut som när jag stod där på perrongen. Fast då fanns inte längre något stationshus att gå in och värma sig i ens svinkalla vintrar, när loket tutande dök fram ur snöbyarna som i en scen i filmen om dr Zjivago. Inte heller fanns där någon kiosk, utan när jag glömt att i förväg skaffa nytt periodmärke tvingades jag TJYVÅKA in till stan där jag kunde köpa ett. Jag försökte låtsas att jag sov, men var usel på det, ovan som jag var att uppföra mig bedrägligt. Det gick dock bra, och jag gjorde aldrig om det.

Täby Kyrkby station 1955
Täby (Kyrkby) Station o höghus 1950-59 (Public domain) Järnvägsmuseet

Lite historik: Om jag tog bussen istället för tåget låg min hållplats vid Jarlabankes bro. “Bron” var egentligen 150 meter sankmark som fyllts ut med risknippen och jord, och Jarlabanke presenterar sig utan falsk blygsamhet på en av runstenarna där:

Jarlabanke lät resa denna bro för sin själ och ensam ägde han hela Täby

Det var på vikingatiden (1000-talet) som Jarlabanke byggde sin bro, och det är på runstenarna där som namnet Täby syns för första gången. Området runt Vallentunasjön är världens runstenstätaste bygd och kallas därför för “Runriket”. På en annan runsten, Risbylestenen, finns förlagan till Täbys kommunvapen.

Det nya Täby kan sägas ha startat 1885 när kung Oscar II invigde den första biten av Roslagsbanan, mellan Stockholm Östra och Rimbo. 1900-talet blev förorternas tid. Runt stationen vid Täby kyrka växte Täby villastad fram, med affärer, konditori och nymodigheten ”telefonstation”. 1960 öppnade Täby Galopp, 1966 var Grindtorp klart och sen kom alltså Täby Centrum. Idag är Täby en av de största tätorterna i Sverige, och växer så det knakar.

Efter trettio år tog mitt äktenskap slut, och eftersom jobbet skulle flytta till Kista gjorde jag det också – till ännu en okänd förort. Och där har jag blivit kvar, om än på några olika adresser – ibland nybyggt, ibland inte. Åt ena hållet ligger ett ständigt växande centrum – eller galleria, som det heter nuförtiden, åt det andra sträcker Järvafältet ut sig, med koloniträdgårdar och promenadvägar. Och här finns tunnelbana, bussar, pendeltåg, flygbuss, och tvärbanan är på väg.

ÄNTELIGEN T-bana igen, alltså – ja bättre än så: För första gången sen 12 års ålder kunde jag GÅ till plugget/jobbet! Som en extra lyx skaffade jag ändå SL-kort, för att kunna använda de utmärkta kommunikationerna så mycket jag ville. För det är ju grejen med att bo i en förort: Lugnt på nätterna (oftast!), men lätt att ta sig in till stan om man vill. Hur ofta man gör det är en annan sak, det viktiga är att man KAN!

Fast min kusin i Norrbotten blev orolig när jag (återigen) skulle bo nära T-banan. Det kan ju vara farligt, hade hon läst i tidningen.

Bilden högst upp på sidan visar Täby Station 1911 (Public domain), Järnvägsmuseet

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.