Det här var förr en av årets allra viktigaste högtidsdagar. Claes Lundin och August Strindberg växte upp i närheten av platsen där marknaden hölls och berättar i sin bok Gamla Stockholm om Lövmarknaden – “ett för varje stockholmare sedan barndomstiden kärt minne”. Hur gammal marknaden är vet man inte, men den hänger ihop med midsommarfesten, som ju har gamla anor. Bilden ovan är ur boken, efter Elias Martins teckning.

1523 års midsommarfest fick i Stockholm ökad glans genom Gustav Vasas intåg i staden, som han efter lång belägring befriat från Kristian den andre. Invånarna hälsade honom med gränslöst jubel, löv och blommor ströddes framför hans häst och med löv och blommor hade stadens borgare prytt sina hus. Det var som om man inte kunde få nog blommor för att fira denna midsommarfest, lantfolket strömmade in i staden och medförde mängder av grönt som de sålde.

Detta var kanske den första betydande lövmarknaden i Stockholm. Vid samma högtidliga tillfälle sägs sedvänjan ha uppstått att Stockholms invånare, av både högre och lägre stånd, åkte ut till Konungens Djurgård för att där fira midsommar med allehanda förlustelser.

Nedan Carl Larssons målning av Gustav Vasas intåg i Stockholm, som efter många turer år 1908 slutligen kom på plats i Nationalmuseets trapphall.

Men dagen före midsommar gick trafiken in mot stan. Så tidigt på morgonen att inte ens sotarna hunnit vakna, syntes på Mälaren en mängd flytande lövruskor på väg in mot staden. Det var lantfolkets båtar, lastade med så mycket grenar och hela träd att själva farkosten inte synes för all grönskan. Hela lövmarknadsflottan seglade in i Riddarholmskanalen och ordnades, båt vid båt, längs Munkbrokajen, ända från Riddarhusbron ner till den enorma latrin- och avskrädeshögen på Mälartorget, som i dagligt tal kallades Flugmötet och i finare sammanhang “renovationsinrättningen”.

Det var där stadsdelens latrintunnor tömdes. Varje dag grävde sen dussintals arbetare flitigt i högen och lassade innehållet på små skottkärror som de sköt på långa plankor över klappbryggan, där stans tjänsteflickor låg och sköljde herrskapets linne. Det man inte tappat på vägen vräktes ner på någon av de skutor som låg under lastning, spridande en skarpt genomträngande lukt vida omkring, långt upp åt Riddarholmen, nedåt Slussen, över till Söder och in mot stan.

Men nu kom alltså löv och blommor till stan och stanken dämpades något av ängens friska dofter och skogens hälsosamma luft.

Överallt skulle det lövas, från källargluggen till vindskupan, från sömmerskans lilla kyffe till den fina kramboden i hörnet av Tyska Brinken. Varenda bod vid Västerlånggatan skulle ha en grön triumfbåge över dörren med blåklintskrans i mitten och blommor här och där. På Dufvan, den gamla källaren i hörnet av Västerlånggatan och Stora Gråmunkegränd skulle hela golvet beströs av älggräs, så att svagdricksångorna och lukten av kumminsuparna och potkäsen dukade under för blomdoften.

Åkarens hästkrake fick en lövruska i luggen och en annan på svansen, kärran kläddes med löv och åkaren själv prydde sin flottiga mössa med en hel blåklintskvast. Roddarmadammerna som knogar mellan Klappbryggan och Ragvaldsbro klädde sina gamla båtar med grönt både innan och utan, och i fören och i aktern vajade späda björkar.

Lille Gustaf hade blivit lovad en lövsal, gjord av riktiga björklöv! Han föddes vid en trång gata, gick i skolan vid en lika trång gata och lekte på Tyska kyrkogården. Han hade varit både på Djurgården och Kastellholmen, en gång ända bort vid Drottningholm, och alltså sett andra träd än de på Tyska kyrkogården, men det var bara på håll. Lövsalen hade kommit från Eckerön med båten på morgonen. Men hur skulle den få plats i det gamla, hopklämda huset vid den trånga gatan? Gården var bara några kvadratfot stor och omgiven av höga murar.

Till slut hamnade lövsalen på vinden, i en vrå bredvid ett av “beqvämlighets-kontoren” (dass) som användes av allt husfolket. Där fanns visserligen varken frisk luft, sol eller himmel, men lille Gustaf kröp in och lekte förnöjt att han var på landet.

På den livliga marknaden kivades stadsfolket om träd, grenar och kvistar. Tjänstflickor, lärpojkar, skolgossar, lediga gardister (stadsbudens företrädare), sotarepysar och tjocka madamer släpade iväg med lövruskorna uppför de smala gränderna, in på Västerlånggatans trånga handelsväg och den ännu trängre, bortskymda Prästgatan. Det såldes lövruskor och blombuketter, färdigbundna majstänger, från bordsmodell till stora träd, som nådde taket i fina salen. Det såldes lamm av äkta ull och gröna papegojor av gips, men mest såldes lergökar och små hundar som man blåste i under svansen.

Det var stojigt, och det var i synnerhet bullersamt. Ungdomen från tre år och uppåt var i musikalisk midsommarstämning, när lergökar, björkpipor, vasspipor, mungigor (munharmonikornas föregångare), blecktrumpeter, trätrumpeter, trähundspipor och ännu flera konstläten tävlade om att behärska marknaden.

Alla fönster i de omkringliggande husen vid Munkbron och Riddarholmskanalen fylldes med åskådare, som “satt i fönster” liksom på första maj, och hade kafferep och supéer.

Nedan syns marknadsbesökare på Lövmarknaden vid Riddarholmskanalen på Riddarholmen i slutet av 1800-talet. Flickan i förgrunden blåser i en lergök och i bakgrunden skymtar Riddarholmskyrkan.

Men när det led mot natten slumpade lantfolket bort sina sista kvistar och skyndade från staden för att hinna hem till midsommaraftonens morgon, och när solen gick upp på midsommaraftons morgon var marknadsstånden sedan länge rivna och båtarna borta.

De bakfulla stockholmarna blinkade rödögda mot ljuset och började dra sig ut mot Gärdet. Det var där midsommardansen skulle trådas, flaskorna tömmas och flickorna kramas. Där ägde det verkliga midsommarfirandet rum och det skulle pågå i minst två dygn.

Den sista lövmarknaden i Stockholm hölls år 1909, men 1927 annonserades i SvD om “LÖVMARKNA’N” – fast på Gröna Lund och med början på Midsommaraftons eftermiddag.

Men i Karlskrona lever Lövmarknaden fortfarande kvar.