SvDs årsbok 1924 skrev om årets mode: Den modärna kvinnosilhuetten övergick 1924 mer och mer till den absolut linjal-raka, under höstsäsongen fullt ut genomfört i såväl kappor som klänningar, även stora aftontoaletter. Promenaddräkten har alltmera ersatts av s k “ensemble”, klänning med tillhörande kappa, som skulle nå mellan en tredjedel och en decimeter ovanför kjolens kant.

Kjolens längd var under våren moderat för att på hösten plötsligt övergå till att bli “outrerat kort” (det vill säga strax under knäet).

Tunikan blev ofantligt populär – och gick hösten 1924 så långt ned över kjolen eller underklänningen att blott en handsbredd skilde dess nedre kant från kjolkanten. Den återkom både i enkla förmiddags- och eleganta aftontoaletter, och ärmlösa klänningar var hela året vanliga, även till icke-aftonbruk. (Bild ur SvDs årsbok 1924)

Hattmodet kom på hösten 1924 med en uppseendeväckande nyhet: den första definitiva avvikelsen från klockhatten, som varit den ledande hattmodellen i sju år. Men nu kom den höga, raka direktoar- eller postiljonshatten (nr 3 på bilden nedan).

SvD beklagar detta: “Den nya kullen klär ett fåtal och missklär flertalet, det kan vi tryggt säga ifrån först som sist. Vi kommer att få se groteska fall på våra gator.”

Och redan våren 1925 var det hattmodet övergivet – åtminstone av den ultraeleganta världen i Paris.

Den stora förändringen gällde ändå hårmodet. Det kortklippta håret vann utomlands ofantlig spridning och ökade även i Sverige, om än i långsammare takt. Det fanns flera varianter: det raka polkahåret (page), det uppburrade håret (bob) samt det slätt ondulerade (shingel).

I DNs Söndagsbilaga 1924-01-13 intervjuade signaturen Clementine en damfrisörska som inte verkar särskilt oroad över utvecklingen:

Vi hårfrisörskor är förstås inte förtjusta i enkla åtstramade kamningar som vilken dam som helst kan åstadkomma själv. För oss är det bäst med mycket löshår och lockar, onduleringar och virrvarr.

Men den där omtalade släta shinglefrisyren, som gör furor utomlands, trots att den är så otroligt missklädsam, får vi nog inte se här hemma på länge. Den burriga frisyren däremot, med håret stående rakt ut i nacken i ett stort svall, börjar nu vara i antågande. Och det är just en sådan frisyr som kan ge hårfrisörskorna arbete.

Uppfinnaren till det kortklippta håret var enligt en uppgift M Henri Labarbe, hårkonstnär i Paris. 1910 hade en ung skådespelerska råkat bränna av sitt långa tjocka hår på ena sidan och sökte hjälp. Efter en kort tankepaus klippte M Labarbe till hennes förskräckelse av även den långa sidan – och förvandlade det hela till en glänsande frisyr som gav skådespelerskan applåder som aldrig förr.

Stockholmskan hade ingen Labarbe, men väl en herr Lennartsson. För: “lika lite som idén till det kortklippta rann upp i en kvinnlig hjärna kan kvinnliga händer klippa ett hår vackert och bra!” Tyckte signaturen Askungen i SvD.

Efter första världskriget började alltså damerna klippa håret i allt större utsträckning. Och damfrisörerna hade ju inte lärt sig att klippa, utan måste engagera shingelexperter. Men herrfrisörerna kunde, och invaderades av klippningslystna kvinnor.

I maj 1926 utannonserades “Raksalong kombinerad med Shingelsalong (ensk. damrum)” och salongerna sökte ofta manlig shinglare. Söders nya Shingelsalong på Wallingatan annonserade med bild på prisbelönt shinglad frisyr, och poängterar att man gör “alla slags stilklippningar”: OBS! Även manlig betjäning!

De nya frisyrerna nådde som längst till käkbenet, håret var rakt eller vågigt, med eller utan lugg. En drastisk förändring då kvinnligt tidigare närmast varit synonymt med långt hår.

Stumfilmsskådespelerskan Mary Pickford (“girl with the curls”) lät också sina långa berömda lockar falla för sin första ljudfilm, och belönas med en Oscar för sin roll i Coquette från 1929. Men fansen sörjde hennes lockar. Och i småannonserna återkommer önskemål om platssökande som är “ej shinglad eller bobbad“.

SvDs lördagsbilaga citerar aposteln Paulus: “Ty håret är henne givet att skyla sig med”. Och fortsätter:

“Men nu tiger icke kvinnan längre i församlingen, och skyler sig inte längre i sitt hår. Hon skyler sig över huvud taget mycket litet.”

Modeskribenten Djénane är skeptisk: “Nittiofem procent av de unga damer som offrar sina lockar åt saxen gör det endast av det naiva oförnuft som i alla tider gjort kvinnan till modets slav.” Men: “kortklippt hår klär ett ringa fåtal och missklär de allra flesta”. Lyckligtvis är det inte lika populärt i Sverige som i Frankrike, England och Amerika. Den horisontellt avklippta pagen är redan övergiven till förmån för “the shingle”, och allra nyast är den slätstubbade nacken. Troligen kommer det att fortsätta med helstubbning och sluta med kalt kranium.

Trodde skribenten och framhöll att det kortklippta håret även är vårdkrävande – och därmed dyrt: Shingle, den enda form av kortklippt hår som ur estetisk synpunkt har något berättigande, måste ha nästan daglig tillsyn och skötsel.

Det räcker inte med att kamma och borsta, utan topparna måste onduleras (lockas), med bara några dagars mellanrum. Och denna ideliga bränning bör helst utföras av en hårfrisörska.

Inte ens den permanenta onduleringen är permanent: Efter en 4-5 timmars lång (och dyr!) procedur behöver de flesta gå till hårfrisörskan oftare än förr.

Filmstjärnorna var föregångerskor i det kortklippta modet och Djénane hoppades att de blir det även i det kommande långhåriga. Corinne Griffith berättar att hon tidigare skötte sitt hår själv, men efter klippningen kostar det henne 20 dollar i veckan. Norma Tamladge klarade sig också förr själv (med hjälp av kammarjungfru), nu betalar hon 15-18 dollar om dagen för att ha en hårfrisör hos sig i ateljén – trots att hon är självlockig. Men hennes lockar passar inte den korta frisyren.

Med tiden verkar man ha vant sig även i Sverige. 1926 tar DN-signaturen “Den medelålders” äntligen mod till sig. Efter oerhörda kval i sömnlösa nätter blir hon slutligen “klippt, shinglad, champonerad och ondulerad”. På hemvägen tvingas hon även köpa en ny hatt, eftersom den gamla ramlar ned över öronen.

Åter på kontoret kommenterar ingen. Slutligen tar hon mod till sig och frågar en kollega: “Säg uppriktigt: Missklär det mig gräsligt!” Arbetskamraten ser frågande ut: “Vadå missklär? Jaså, du har också shinglat dig nu? Det var på tiden. Men nu är man så van att man inte märker om en människa har kort eller långt hår.”

Sista gången en shingelsalong dyker upp i tidningen är den 27 november 1975 när Länsstyrelsen i Stockholms län i handelsregistret gallrat ut företag registrerade 1924 – 1926, däribland Hygieniska Institutets Dam- friser- och shingelsalong.