Vid 1800-talets slut fanns i Stockholm två stora tillverkare av mekaniska verk till torn- och byggnadsur: G.W. Linderoth och F.W. Tornberg. Tornberg är mest känd för “Tornbergs klocka” vid Nybroplan – klassisk mötesplats för stockholmarna under många år. (Fast det fanns flera klockor som kallades så.) Vid Linderoths unika kalenderur, numera vid Norrmalmstorg, samlades man vid nyår för att se årtalsskylten bytas ut.

Samma urmakare hade även ansvaret för att alla Stockholms kyrktornsur en gång i veckan drogs upp och justerades – ett inte ofarligt uppdrag.

I maj 1929 följde DN med tornurmakare i mörka och vindlande kyrktornstrappor (och stegar). Jakobs tornur sköttes av en verkmästare från Tornbergs urfirma, som varje onsdag hämtade kyrktornsnyckeln i butiken och begav sig till kyrkan. Invid huvudingången fanns ett staket, och bakom det en liten port som ledde till torntrappan. Den användes endast av två personer – uruppdragaren och ringaren som på söndagar samt vid bröllop och begravning ringer i kyrkklockorna.

En mörk, brant och trång spiraltrappa ledde upp i tornet, och som enda stöd vid klättringen fanns ett blanknött rep som slingrade sig utefter väggens likaledes blanknötta tegelstenar med delvis bortfallet murbruk. Högre upp syntes mellan väldiga bjälkar de stora malmklockorna, och inklämd mellan trästegar och dammiga stockar fanns en liten kabyss, där ringaren fick sitta och vänta på klartecken nedifrån för att sätta igång kyrkklockorna. För att fördriva väntetiden hade han prytt kabyssens väggar med en mängd fint inramade färgtryck.

Fortsatte man ännu högre uppför de branta trätrapporna hamnade man mitt inne i själva tornklockan, där de fyra urtavlornas glas släppte igenom en diskret dager. Urtavlorna var 2,6 meter i diameter och belystes av tre lampor vardera. Genom hål i golvet gick de tre 450 kg tunga loden.

Mitt i rummet stod själva urverket, som var blåmålat och svängde en 60-kgs pendel fram och åter. Från urverket gick fyra armar ut till urtavlorna. Verkmästaren tog fram den halvmeterlånga urnyckeln, fäste den i urverket och började dra upp klockan. En halvtimme tog det, om man arbetade fort, 10 minuter per lod.

På bilden syns till vänster pendeln, bakom verkmästaren loden.

I Johannes kyrktorn var arbetsmiljön ännu sämre: här tvingades man delvis klättra i kolsvarta mörkret och klara sig utan ens ett rep att hålla i. Man fick treva utefter stenväggen för att försöka få stöd. Efter stentrapporna vidtog oskyddade, tvärbranta trätrappor, och allra högst upp skräckinjagande stegar, som inte borde bestigas av personer med anlag för svindel.

En tornurmakare fick inte ha klena nerver när han satt och dinglade på plankstumpar 30 meter över marken för att reparera urtavlorna, eller när han trevade sig fram genom den människotomma, becksvarta kyrkan. Inte heller borde han vara spökrädd. En urmakare berättade att han en kväll ramlat huvudstupa på väg ner från en kolsvart torntrappa. Han hade snavat över en likkista – och den var inte tom. En annan gång hade han hört flåsande andetag alldeles bakom sig i torntrappan till Kungsholmens kyrka, men när han vände sig om fanns ingen där… Småningom visade det sig dock vara ekot av hans egen andedräkt som slog tillbaks från murarna.

En av urmakarna i Tornbergs affär hade 1884-93 haft ett betydligt besvärligare arbete. Han hade då hand om tornuret i Mariestads gamla kyrka, och det skulle dras upp varenda dag. Blåsiga dagar gungade det gamla trätornet som ett skepp i storm. Och när man äntligen kommit ända upp väntade hundratals kajor, som helst ville sitta på själva uret – vilket därför titt och tätt stannade av all smutsen och måste rengöras.

Till slut fångade man alla kajorna i en norshåv – 120 stycken blev det – och bommade till alla gluggar. Då flyttade kajorna till närbelägna Torsö kyrka. Mariestads gamla kyrktorn brann sedermera ned, trots att det innehöll stadens vattenreservoar, och det nya tornet var förhoppningsvis mera lättskött.

Hur visste urmakaren vad klockan var? Långt tillbaka i tiden fick han ta tiden genom en sextant, senare kunde han få rätt tid via telegrafen.

Från 1849 visades den rätta tiden av tidkulan på Navigationsskolans torn, som först fanns vid Mosebacke torg och från 1908 på Stigbergsgatan 30, väl synligt över staden. Det är en mekanisk anordning som anger rätt tid för fartygen i hamnen. Kulan hissas i topp för att släppas ner när klockan är exakt 12:00 GMT (Greenwich Mean Time), så att kronometern ombord kunde rättas efter det.

1936 hade tidkulan rostat sönder och slutade att fungera, men 1987 återinvigdes tidgivningen med en ny kula. Kulan är kvar på Stigberget, men inte Navigationsskolan, här finns numera Marie Cederschiöld högskola (tidigare Ersta Sköndal Bräcke högskola).

Fast ibland blev det fel. Den 22 maj 1921 rapporterar DNs Namn och nytt att tidkulan på lördagen hade fallit 50 sekunder för tidigt. Enligt uppgift berodde det på att den vikarie som skulle knäppa på strömbrytaren på grund av häftigt illamående hade kommit att knäppa för tidigt. Det härskande magnetiska ovädret hade ingenting med händelsen att göra.

Vilket meddelas på det att ingen pråmskeppare på Strömmen eller urmakare i Gamla Stan ska ha något att säga.

Nedan: Tidkulan 2018 på f d Navigationsskolan.

En mindre ansträngande syssla för urmakarna var uppdragningen av ur i ämbetsverk, banker, kontor och privathem. Från 1891 hade C W Linderoth monopol på att sköta statsbanornas alla stationsur. I november 1909 sades kontraktet med järnvägsstyrelsen upp, inte på grund av missnöje med Linderoth utan för att man räknade med att spara pengar.

Till Linderoth hade man enligt kontraktet betalt 10 kr per ur och år. För reparationer av skador orsakade av vårdslöshet eller yttre åverkan utgick extra betalning, och monopolinnehavaren hade fribiljetter för tre biträden för tjänsteresor till stationsuren.

Efter 1909 skulle stationspersonalen dra upp klockorna och reparationerna utföras av lokal urmakare – “vilket numera torde finnas vid varje stationssamhälle”.