Från januari 1892 och över 70 år framåt satt på fasaden till Drottninggatan 28 en märklig klocka, som stockholmarna samlades kring vid årsskiftet för att se det nya årtalet ersätta det gamla.

Linderoths kalenderur visade sekund, dag, veckodag, månad och år. Allt utom årtalet uppdaterades automatiskt, men för varje år målades en ny årtalsskiva som vid tolvslaget sattes in manuellt – under högtidliga former och applåder från publiken.

I huset låg G.W. Linderoths urfabrik och urhandel. Linderoth kom 13 år gammal till Stockholm för att bli urmakare, blev några år efter gesällprovet försteman hos urmakare Malmström och övertog vid hans död verksamheten som han drev vidare med sin familj.

Det märkvärdiga kalenderuret hade en bakgrund av förgyllda stjärnor på blå botten föreställande den norra stjärnhimlen. Till skillnad från andra fasadur hade den sekundvisare, 5 fot lång och enligt DN “helt visst den största i världen”.

Uret hade konstruerats av Linderoths verkmästare C G Schweder och var unikt på flera sätt, bland annat på grund av att sekundvisaren inte rörde sig knyckigt utan jämnt, beroende på att pendeln svänger i cirkel, inte på vanligt sätt fram och tillbaka.

1966 skulle bli klockans sista år på Drottninggatan, och på nyårsaftonen det året meddelade SvD att uret vid det kommande tolvslaget skulle vara belyst. Belysningen hade tidigare sällan använts, men nu bodde i våningen bakom klockan civilingenjör Dag Du Rietz, och han hade lovat att klockan skulle lysa på nyårsnatten. Fast:

Alldeles säkert är det dock inte, för klockan lider av viss ålderdomsskröplighet.

Diskussionen kring hur Stockholms city skulle saneras och moderniseras hade pågått länge. På 1800-talet fanns till och med planer på att riva hela Gamla stan. Och 1945 fattades beslutet om Norrmalmsregleringen, hur Klarakvarteren skulle ge plats åt det moderna Stockholms city.

Fil dr Birgit Gejvall skrev 1955 under rubriken “Det Klara som går“:

Sancta Clara är en charmerande gammal dam, men hon behöver en operation för att bli riktigt frisk.

Hon har opererats förr: på 1640-talet när det nuvarande gatunätet lades ut och 1871 vid Centralens tillkomst.

Linderoths hus vid Drottninggatan var ett av dem som revs. Det hade kvar årtalet 1649, och disponerades på gammalt sätt: Överst bodde ägaren, därunder fanns butik åt gatan och verkstad åt gårdssidan.

1967 stannade uret och året efter revs huset. Men strax före rivningen demonterades kalenderuret med hjälp av en skylift, och Linderoths donerade uret till Stockholms stadsmuseum som magasinerade det i en källare vid Hornsgatan.

Uret renoverades av Westerstrand & Söner i Töreboda, där det fick nya visare, förgyllda med 23 karats bladguld, och ny rektangulär form, nu utan stjärnhimmel. Meningen var att det sedan skulle ha prytt ett amerikanskt storhotell vid Brunkebergstorg.

Istället hamnade klockan på fd Kreditbankens hus vid Norrmalmstorg, vid hörnet till Hamngatan, där den fick en inglasad hedersplats på Statsföretags direktionsvåning. Inifrån klockrummet kan man se rätt igenom urtavlan ut på det pulserande folklivet på Norrmalmstorg.

Nyårsafton 1976/77 hade DN en stor artikel med rubriken “Han håller årsskiftet i sin hand”. Man påminner om att “förr i tiden, före TV, Skansen och Anders de Wahl” var det utanför Drottninggatan 28 stockholmarna samlades för att bevittna hur direktör Linderoth personligen skiftade årtalssiffrorna på urtavlan. 1975 när uret hade inträtt i ny tjänst samlades en hel del folk på Norrmalmstorg för att beskåda det nya årets intåg. DNs “På Stan” var där och tycker detta borde bli tradition.

Den som 1976 “hade årsskiftet i sin hand” var vaktmästare Erland Norberg, som denna gång fått uppgiften att byta ut årtalstavlan längst ner på urtavlan.

Tio år senare hade en ABAB-vakt fått ta över årtalsbytet – som nu skedde utan champagne och värmande applåder från den tunnsådda publiken. Tidningen suckar nostalgiskt:

Annat var det förr, när stockholmarna kom i tusental till Drottninggatan 28 – med sång, musik, raketer, glögg och glam.

I december 2020 rapporterade Lars Epstein i DN:

Torsdagen den 3 december 2020, 4 minuter och 33 sekunder över halv elva stannade kalenderuret på Norrmalmstorg. Det behövde nämligen repareras (möjligen elektrifieras).

Då hade Jacobs kyrkas tornur länge stått still på “elva minuter i tre” och Åhlénsklockan på Klarabergsgatan saknade visare. En god nyhet var dock att uret på förbindelsegången mellan gamla centralposten och fd Postgirot på Klara Norra kyrkogata, som gått baklänges i flera år, hade börjat gå medurs igen.

Men idag, torsdagen den 22 februari 2024, verkar 132-åringen helt återställd. Den gyllene sekundvisaren sveper över urtavlan, som visar rätt dag, månad och år. Snapshot-bevis nedan.