Bild: Smoking Club av Frederick William Fairholt
(PD) via Wikimedia Commons

När Hotell Hilton 1984 skulle byggas vid Slussen fick arkeologerna möjlighet att undersöka marken vid byggplatsen. Vid Södermalmstorg låg en gång Pontus Fredrik de la Gardies eleganta 1600-talspalats – tills det förstördes i den katastrofala branden i juli månad 1759, tillsammans med stora delar av bebyggelsen i Maria församling.

När golvnivån i palatsets östra flygel nu skulle fastställas upptäckte man ett ca 34 kvadratmeter stort källarrum, fyllt med uppskattningsvis sex ton(!) kritpipor, som alltså i över 200 år legat dolda under stockholmarnas fötter. Det visade sig vara det gamla kritpipelagret hos “Dufwenberg & Nordström, som hålla öpna Bodar uppå Södermalms torg “.

Vem skulle ha rökt alla dessa pipor? Det fanns många rökare i landet. Bruket att röka hade kommit till Sverige med hemvändande sjömän och soldater från 30-åriga kriget, och snabb spridit sig inom alla samhällsskikt landet över. Under 1600-talet betraktades tobaken dessutom som en mirakelmedicin, som ansågs stilla feber, minska trötthet, väcka matlust, bota migrän – och till och med cancer. Tobaksrökning användes under 1600- och 1700-talen som ett skydd mot mot pesten.

Från holländska 1600-talsmålares tavlor från krogar och rökstugor kan man få en liten föreställning om hur det kunde se ut även i Sverige när allmogen rökte; högljudda, dästa och berusade människor grupperade runt ett bord med mat, dryck och mitt på bordet ett fyrfat med glödande kol.

Rökande män ur över- och medelklassen samlades i Sverige i så kallade “tobakskollegier” för att “dricka” eller “supa” tobak. I början fanns nämligen inget riktigt namn för det märkliga bruket att dra in tobaksrök genom munnen och blåsa ut den i svarta skyar.

Till vänster: tobaksburk av gjutjärn. På locket finns en antik kvinnofigur och tillverkarstämplen “HF”, vilket står för Hellefors bruk. På burkens ena sida finns två krönta lejon som håller en kunglig krona, mellan dem ägarstämpeln “H.G.W” samt tillverkningsåret 1793. På motsatt sida två män rökande långa pipor samt texten

“ORE FUMOSO BENE BIBTUR”

fritt översatt: “det är gott att dricka när man har rök i munnen.”

Namnet kritpipa har ingenting med materialet krita att göra, utan kommer av att den särskilda leran de gjordes av efter bränning liknade krita. Till en början kallades de mycket riktigt för ler- eller tobakspipor och tillverkades av krukmakare. Senare förfinade man tekniken och göt piporna i ler- eller mässingsformar.

1700-talets långa och smäckra pipor kunde vara upp till en aln (60 cm) långa. Ju längre skaft, desto finare pipa – och rökare: Röken svalnade av i det långa skaftet och rökaren måste sitta stilla och hålla i pipan med en hand. Detta ritualiserade röksätt, samt diverse eleganta accessoarer såsom dosor och glödtänger, skilde överklassens förfinade rökning från bonde- och underklassens okontrollerade vardagsrökning. De billigare, kortare piporna kunde man hålla fast mellan tänderna medan man arbetade med händerna.

Piporna var ofta dekorerade – de billigare med formpressade reliefmotiv, de dyrare med handpåförda dekorativa detaljer. Nedan några olika typer av de kritpipor som hittades i palatsets källare.

Kritpipor var mycket sköra och kan betraktas som en tidig slit- och slängvara: man rökte några stopp på pipan innan den gick sönder eller slammade igen och blev obrukbar. Då kastade man bort den trasiga pipan och tog en ny, kanske från hatten, där det var vanligt att den förvarades. Den var ju för ömtålig att ha i fickan. Piporna fanns i olika prisklasser beroende på längd och kvalitet, och dessutom kunde man alltid, till facila priser, köpa sekunda varor eller “korta stumpar” – pipor som av en eller annan anledning gått sönder i hanteringen.

Det är vanligt att hitta kritpipor vid utgrävningar av 1600- och 1700-talslämningar, men de brukar sällan vara hela eller oanvända. Fyndet som 1985 gjordes vid Slussen var därför helt unikt. I källarrummet under de la Gardieska palatset låg piporna i staplar eller stod i knippen från golvet och en meter upp. Det var ca 6 ton eller ca 700 000 oanvända pipor som låg fint ordnade i källarutrymmet.

Alla piporna var gjorda vid Heleneborgs pipbruk på Söder och många var märkta med OF efter brukets ägaren – Olof Forsberg. Han hade i mars 1739 tillsammans med handelsman Olof Carl Aspegren övertagit rätten att producera pipor av Aspegrens far, Carl Aspegren, som 1708 fått “privilegium exclusivium” (ensamrätt) i hela landet.

De båda kompanjonerna startade på tomten Heleneborg “Tobaks Pipe Bruket” , som de drev tillsammanns till 1742. Då flyttade Aspegren först till Marieberg och sedan till Gamla Kungsholmsbron, medan Olof Forsberg stannade kvar, utvidgade verksamheten och startade direktförsäljning från fabriken.

Då verksamheten i början av 1740-talet var som mest intensiv producerade Forsberg upp till en miljon pipor per år. Källarfyndet var sannolikt minst en årsproduktion, sammantaget alltså ca 6 ton pipor – vid en tid när Sverige inte hade mer än knappt två miljoner invånare.

Golvet i källaren var täckt av sot och förkolnade trärester, troligen efter den så kallade Mariabranden 1759, då man trott att även piplagret brunnit upp. Efter branden hade Olof Forsberg sålt sin verkstad, blivit borgmästare i Stockholm och bosatt sig i Nicolai församling.

Så – vad gör man 1985 med 6 ton kritpipor?

Från oktober 1985 till och med maj 1986 visade Stockholms stadsmuseum upp piporna i en utställning. Då hade man registrerat och katalogiserat 10 000 av de bäst bevarade kritpiporna, och fler än så behövdes inte för att fylla behovet av dokumentation för eftervärlden.

I tidningarna kan man följa debatten om vad man skulle göra med resterande pipor. I september 1986 tog DN bilden nedan och skrev: De 70 kritpiporna på bilden och ca 10 000 till ska sparas. Frågan är vad man ska göra av de uppskattningsvis 300 papperssäckarna med pipor som står i ett magasin i Frihamnen. Kan man sälja dem som Stockholmssouvenirer?

Ett år senare skriver SvD: Efter de första årens forskariver stoppades det voluminösa fyndet i svarta plastsäckar i ett magasin på landet medan man funderade på vad man skulle göra med det. Kanske sälja piporna och ge pengarna till kulturen? Eller fördela dem till flera museer? En viktig princip var dock att inte splittra fornfynd, påpekade riksantikvarien. Och om man gallrade ut en del pipor måste de nog krossas först, så att inte andra arkeologer gräver upp dem igen om 200 år…

I november 1991 undrar en DN-läsare, tillika samlare av pipor:

Vem minns kritpiporna? Vart tog de vägen?

Namn o nytt lyckades inte genast luska fram vad som hänt med piporna, men några dagar senare kom svaret: “250 000 pipor finns kvar i Stadsmuseets magasin. Det är nämligen förbjudet att sälja fornfynd, som ju är allas egendom. Och det intressanta med detta fynd är egentligen själva mängden, som ger oss en uppfattning om hur många och vilka sorters kritpipor man tillverkade.”

Det verkade inte bli några souvenirer av de gamla kritpiporna, men till julmarknaden 1998 började Tobaksmuseet på Skansens Gubbhyllan istället sälja nytillverkade kritpipor.

Och åtminstone fram till 2015 annonserade man om att besökarna kunde köpa nygjorda pipor – och följa hur museets pipmakare tillverkade dem.

Här är den sista annonsen, inför sportlovet 2015, då under museets nya namn, “Tobaks- och tändsticksmuseum”.