En gammal lärare beskrev 1925 Stockholms skolpojkar som gistna tunnor: Vad som proppas in i dem i skolan rinner bort med förvånande hast. Men vi gamla lärare tröstar oss med att skolans främsta uppgift är att göra människor av det ofta svårarbetade material som sättes i våra händer. Det blir alltid kvar så mycket som fordras för att en enkel medborgare ska klara ett praktiskt arbete.

Och numera räcker kunskaperna ett gott stycke längre än så. På ett par årtionden har det svenska folkskoleväsendet tagit jättesteg framåt, jämfört med tiden då Luthers katekes var den orubbliga grunden för undervisningen och upptog en sjättedel av hela skoltiden. Enformigheten är jagad utanför murarna – när ämnena trängs på schemat kan omväxlingen möjligen bli för stor, på bekostnad av grundligheten.

Fortsätt läsa ”Innanför murarna på ett modernt folkskolepalats 1925”

I juni 1925 skrev Sign Anita i SvD: ”Att mellan Gustav Adolfs torg och Karlavägen vid halv 11-tiden på kvällen bli tilltalad sju gånger av olika herrar torde få skrivas på de vita nätternas konto: När skymningen fallit anse männen att deras tidpunkt är inne att obehindrat tilltala vilken dam de vill.” Men tillägger: ”För att vara rättvis: Till en del är herrarna ursäktade med tanke på hur bemålade och utmanande vi blivit på senare tid.”

Även justitieministern, statsrådet Nothin, verkade anse att det var dåligt ställt med kvinnofriden i Stockholm. Hösten samma år gav han i uppdrag åt prof Johan Thyrén att utreda om nuvarande lagar var tillräckliga för att förhindra trakasserier av kvinnor nattetid på Stockholms gator eller om en skärpning krävdes.

Fortsätt läsa ”Kvinnofrid på Stockholms gator 1925 – (näst) sämst i Europa?”

I slutet av september 1925 gjorde DN ett stort reportage om en grupp kvinnor som utförde ett osynligt arbete – märkbart endast om det INTE gjordes ordentligt. För morgonresenärerna var det en självklarhet med städade vagnar utan stänk och skräp och med rena fönster. Och spårvägarnas städerskekår slarvade inte ifrån sig sitt arbete. De flesta hade varit i tjänst länge, en i över tjugo år och flera sen före storstrejken 1909.

Detta tuffa nattarbete utfördes uteslutande av kvinnor, till skillnad från i andra länder där det oftast sköttes av män – med sämre resultat, sades det. Med kvinnor blev det bäst och billigast. Socialstyrelsen hade utrett lämpligheten av kvinnors nattarbete, men för städerskorna vore det nog ännu värre om levebrödet togs ifrån dem – med risk för både tårar och svält.

Fortsätt läsa ”Spårvagnsstäderskorna – kvinnoarmé i träskor”

Vid slutet av sommarsäsongen 1925 bjöd DN på ”en höstrevy med kårers och företags sommarhem”. Många löntagare hade inte råd att tillbringa sin ledighet på pensionat eller vistas vid badort. I början av 1900-talet började därför yrkes- och fackföreningar samt en del större företag erbjuda olika typer av semesterhem där alla kunde ha råd att bo några dagar. De finansierades och utformades på olika sätt.

1906 hade ”någon” till personalen skänkt en tomt att användas till ett semesterhem för personalen vid Stockholms norra spårvägsbolag. Tomten hade avsöndrats från egendomen Hemmarö i Länna socken och donatorn hade inte fått vara särskilt anonym – eftersom han kom i tidningen.

Fortsätt läsa ”Om föreningars och företags semesterhem sommaren 1925”

En vecka efter DN-signaturen Péras reportage om turistande damer i Stockholm gjorde hon en uppföljning om skolresebarn i huvudstaden. Den handlade om elever i de högsta klasserna i folkskolor över hela Sverige, från Skåne till Lappland. De hade aldrig förut varit i Stockholm och lärarna hade ansvar för att i sommarhettan lotsa dessa ”vid stadens alla farligheter ovana barn” runt sevärdheterna.

I allmänhet kom de från fattiga hem, och det hade varit lärarens uppgift att under våren skaffa pengar för att täcka en del av resekostnaderna, vanligen genom att anordna en liten tillställning, med någon form av underhållning. Ofta bidrog läraren själv med sång eller uppläsning.

Fortsätt läsa ”Sommaren 1925: Skolbarn från landsorten på Stockholmsbesök – för allra första gången”

1 augusti 1925 skriver SvD om rekordvädret: Flera åskdagar än något år sedan 1736, tre gånger mera regn än vanligt i Stockholm. Och ”Stockholm är varmare än Paris!”

DN vände sig till Dr Tillgren för några goda råd vid +40 grader Celsius. Klaga inte över värmen, det gäller bara att anpassa sitt liv efter väderleken, sa doktorn och påpekade att sommarkläderna ju nuförtiden (1925) ändå är lättare och luftigare än förr, särskild damernas. Man får bara se till att klänningarna inte är så tunna att solen bränner igenom dem. Vid segling är det effektivaste sättet att hälla en hink vatten över varann, men näst bäst är en våt baddräkt – och den kan man även bära under kläderna om man bara klär sig därefter.

Fortsätt läsa ”Stockholm sommaren 1925: Rekordvärme och turister från landet”

Den 2 augusti 1925 kunde man i söndagstidningen läsa att Uppsalapolisen fått in en anmälan mot en av stadens tandläkare, dr Georg Melchert. Anmälaren var en sjuttonåriga maskinskriverska vid namn frk Bengtsson, som behandlats hos dr M för ”att få en något felaktig tandrad kompletterad”. Man kom överens om priset och att en del skulle betalas kontant, resten senare. Flickans principal (arbetsgivare), som lovat att betala, blev sedan förbittrad över att doktorn redan efter någon månad skickade räkningen till inkassering, och beslöt därför att låta honom vänta extra länge på betalning.

Häromdagen hade doktorn kallat in flickan, som togs om hand av honom och tandteknikern – och fråntogs sina löständer. Efter en häftig kalabalik släpptes hon ”gråtande, med tilltovat hår och blodig mun”. Flickan berättade att hon låtit doktorn ta ut tänderna, men först sen det visat sig att hon inte fick lämna rummet annars. Hon uppger också att doktorn hållit fast henne när hon låg på golvet.

Fortsätt läsa ”Söndagsläsning i augusti 1925: Slet tandläkaren ut patientens tänder med våld – eller?”

Tidigt på morgonen den 30 juni 1925 ödelades Svenska Teatern helt av en rasande eldsvåda. Det var en av huvudstadens och landets främsta och mest populära scener och rykten startade omgående:
Var branden anlagd?

Det fanns märkliga omständigheter: järnridån, som skulle hindra bränder att sprida sig, verkade ha varit öppen, i ett fönster hade ett gåtfullt ljus skymtat den natten och ett antal obehöriga visade sig ha nycklar till huset. Dessutom dök ett mystiskt anonymt brev upp hos polisen med påståendet att denna usla teater brunnit eftersom ”barns moral förstördes genom de skabrösa pjäser som spelades där. Snart kommer turen till de andra dåliga secenerna. Giv akt.”

Säkert är att branden blev dråpslaget mot Albert Ranfts teaterimperium.

Fortsätt läsa ”30 juni 1925: När Svenska Teatern brann – och teaterkungen Albert Ranfts imperium gick under”

Redan i slutet av 1800-talet hade Stockholm hunnit bli en av Europas telefontätaste städer, trots att Kgl Telegrafstyrelsen så sent som 1877 ansåg att den nya apparaten inte hade någon framtid, främst för att den inte kunde skapa skrivna meddelanden, och aldrig skulle kunna konkurrera med telegram och brev. Det nya påfundet slog dock snabbt igenom, och 1923 automatiserades samtalen så att man själv slog numret till den man ville kontakta istället för att kopplas av telefonist.

Men det kunde vara svårt att komma fram till de populäraste numren. I maj 1924 skrev DN (avundsjukt?) att man i Köpenhamn redan för flera år sedan löst detta problem: I ”noteringen” kunde abonnenterna anmäla sig för att i tur och ordning kopplas fram till ett upptaget nummer.

Och redan i början av 1925 kunde DN meddela att Stockholm snart inte skulle vara sämre.

Fortsätt läsa ”I februari 1925 hade ”alla” telefon = Dags för telefonköande!”

Natten till den 21 januari 1925 föll/tvingades/knuffades en kvinna ut genom ett köksfönster på tredje våningen och dog ögonblickligen när hon slog i den cementerade gården. Hon hette Selma och hade nyligen flyttat från Gävle till Gotlandsgatan 74 tillsammans med sin make Erik Holm och en 14-årig fosterson. Paret hade just haft ytterligare ett stormigt uppträde där hustrun misshandlats, och tio minuter efter att polisen larmats fördes konsertsångare Holm till Katarina polisstation som skäligen misstänkt för vållande till sin hustrus död.

DN skrev: ”Gick i döden för att undgå misshandeln” och SvD ställde frågan:

Var hoppet frivilligt?

Fortsätt läsa ”Januari 1925: Var det misshandeln som drev konsertsångarens hustru att dödshoppa från tredje våningen?”

Den 18 januari 1925, några veckor efter den högtidliga invigningen av Radiotjänsts rundradio, gjorde DN en ambitiös ”enquête” med både stockholmare och landsortsbor om hur sändningarna fungerade och vad de tyckte om programmen. Alla verkade överens om att programmen blivit bättre och mera omväxlande sedan Radiotjänst tog över vid årsskiftet. Däremot var man på landsorten så gott som enhälligt missnöjd med Stockholmsstationens sändareffekt, särskilt i de delar av södra och mellersta Sverige där man bara i sällsynta undantagsfall kunde höra sändningarna från Stockholm.

Värmlänningarna övervägde till och med att vägra lösa ut postförskotten på licensavgiften, eftersom de inte hade någon glädje av den. Utlandsstationerna var mycket lättare att få in än de svenska.

Fortsätt läsa ”Hur funkade rundradion i början? Röster om radio 1925, från Skåneland till Norrbotten”

SvD rapporterade om ett nytt inslag i nyårsfirandet 1924/25: Nyårsvaka per rundradio, vilket beskrevs som mycket uppskattat. I årets sista timme kunde man lyssna till den av Svenska Dagbladet anordnade radioutsändningen, där Sven Kjellström spelade violin, Ragnar Hultén sjöng och Guido Valentin uppläste den nyskrivna nyårsdikten: ”Vid årsskiftet”. Efter tolvslaget bringades SvDs läsare/lyssnare en första hälsning på det nya året, och till slut spelade hr Kjellström Bachs trio.

Dagen efter skulle rundradioverksamheten dra igång på allvar, med nybildade Radiotjänst.

Fortsätt läsa ”Nyårsdagen 1925 var det premiär för Radiotjänst!”

Den 21 december 1924 hade Dagens Nyheter hela 66 sidor, inklusive en Jultidning. Artiklarna ger en bild av julen för 100 år sen.

Det var kolossalt gott om julgranar det året. Man trodde dock inte att kommersen skulle komma igång riktigt förrän i början av julveckan, så granförsäljarna hade gott om tid att sätta fötter på sina granar. Priserna varierade så pass mycket att det kunde löna sig att se sig om.

DN rapporterar: Igår kunde priset för en gran på halvannan till två meter variera mellan 3 och 5 kr. Och det innebär inte nödvändigtvis att de är dyrare på Östermalm än Norrmalm, utan det kan skilja mellan två försäljare som står sida vid sida på samma gata.

Fortsätt läsa ”Julhälsning från 1924”

Den 10 september 1944 skulle »Gripsholm» lämna Göteborg, och senast vid midnatt natten innan måste besättningen vara ombord, bland dem den 26-åriga stockholmsflickan Jane Horney som hade mönstrat på som köksbiträde tillsammans med ett par svenska societetsflickor. Men på kvällen såg väninnorna hur Jane fördes iland, upplöst i tårar. Hon sa att det blivit något missförstånd med passet.

Den 29 september samma år greps Jane Horney av svensk säkerhetspolis efter påtryckningar från den danska motståndsrörelsen, som var övertygad om att hon var tysk spion. Den 14 oktober släpptes hon fri, sedan man efter grundliga förhör och undersökningar funnit anklagelserna ogrundade. Hon varnades för att umgås med utlänningar och fick passet indraget, då det inte ansågs önskvärt att hon åkte utomlands. Fyra månader senare försvann Jane för gott.

Fortsätt läsa ”1944 – nutid: Vad hände egentligen med Jane Horney? Och vem var hon?”

I februari 1924 sände både DN och SvD ut reportrar till avlägsna Tuna by vid Ljungan söder om Sundsvall. SvD-reportern kallar sig ”en vid innesittande van stockholmare” och beklagar sig över kölden när de måste åka släde – om än med bjällror – för att ta sig ända till det lilla torpet där polisen belägrade en ”vild torpare”. Som belöning skulle journalisterna under de följande dagarna få vara med om både polisförhör och skottlossning.

På förstasidan i DNs stockholmsupplaga kunde man söndagen den 10 februari 1924 läsa om den vilde torparens krig mot polisen: I två dygn hade polisen belägrat torpet för att försöka gripa torparen Hallén i Tunbyn, misstänkt för sedlighetsbrott mot grannfamiljens 13-åriga dotter.

Fortsätt läsa ”Kriminalreportage 1924: Den vilde torparen som gömde sig i köksskrubben och öppnade eld mot polisen”

I början av 1925 rapporterade Stockholms frisörmästareförening att cirka 50 damer varje dag offrade sina ”mer eller mindre vackra flätor” i herrfrisersalongerna. Det var ju herrfrisörerna som kunde klippa kort, damfrisörerna var vana vid att skapa eleganta frisyrer av långt hår och tvingades nu skaffa shingelexperter.

De första som hade klippt av sig håret hade varit unga flickor, men nu var de flesta ”patienterna” fruar i 30-årsåldern. Fast en hel del av dem garderade sig genom att vid mera högtidliga tillfällen använda chinjonger. Sådana hade blivit populära redan på 1850-talet, då man byggde stora konstruktioner med löshår.

Fortsätt läsa ”Det var inte alltid så lätt när kvinnohåret plötsligt skulle vara KORT!”