Det var först på 1940-talet som badrum började bli allt vanligare i Sverige – åtminstone i städerna. Dessförinnan skötte de flesta sin hygien genom att tvätta ansikte och händer, ibland bada i en balja i köket eller på gården. Och utedassen hade ofta flera hål i rad. Inget av det här var särskilt privat.

 På den mörka medeltiden var man dock renligare än många tror idag. Badstugorna var välbesökta och man tvättade hela kroppen åtminstone på lö(ga)rdagen. Dessutom tvättade man av sig innan man gick i kyrkan, och det gjorde man ofta.

Men på 1500-talet började man på kontinenten stänga badhusen, eftersom de misstänktes tjänstgöra även som bordeller och sprida könssjukdomar. 1725 förbjöds badstugorna även i Sverige och förblev så i hundra år. Badande ansågs både skadligt och omoraliskt.

I det gamla bondesamhället tvättade man sig inte särskilt ofta. En del ansåg att smuts utgjorde ett visst skydd mot sjukdomar, och julbadet, där alla i hushållet badade i turordning i samma vatten, var nog mer rituellt än hygieniskt. (Åtminstone för den siste badaren.)

Det moderna badrummet kom till Sverige på 1860-talet. Då hade Stockholm – som en av de sista huvudstäderna i Europa – börjat bygga vattenledningar i större skala. Efter den sista koleraepidemi insåg man att förorenat vatten kunde vara en smittohärd. Först hämtades vattenledningsvattnet från kranar på gårdarna, men småningom leddes det ända in i husen. Där avskärmades ett särskilt rum för att i (anständig) enskildhet kunna sköta den personliga hygienen, med tvättställ (”lavoar”) och möjligen badkar. Men först i slutet av 1800-talet kom de första gasvärmda varmvattenberedarna, innan dess måste vattnet värmas på spisen.

Fortfarande saknades dock  wc, det var utedass som gällde, även i städerna. Ända fram till 1909 var det i Stockholm förbjudet att använda kommunalt vatten till WC-anläggningarna. Det fanns ett fåtal anläggningar kopplade till septitankar, men det var en dyr och utrymmeskrävande lösning.

Det tog lång tid innan badrummet blev mera allmänt. De som hade råd gick till särskilda badstugor. Rykten om att sjukdomar spreds där kan ha påskyndat utvecklingen av badrum i hemmen. Det var inte heller självklart att kunna tvätta av sig på jobbet, även om man blev extremt smutsig. Arbetare som lossade kol i Stockholms hamnar så att ”kropp och kläder bliva fullständigt inpyrda av sot och damm” skrev 1912  till Stadsfullmäktige att de efter arbetsdagens slut ville ha möjlighet att tvätta ansikte och händer eller bada.

Det är lätt att förstå att de kände sig ”som en pariaklass” då de tvingades ta sig hem otvättade och ”utstå olidligheten av att känna sig genera andra personer” i fullsatta spårvagnar. Lukten var en av anledningarna till att spårvagnen till Enskede morgon och kväll hade särskilda arbetartåg, med lägre taxa.

1891 infördes skolbad i Stockholms folkskolor, så att barn som inte hade badrum hemma kunde sköta hygienen i skolan. Fotot ovan visar ryggtvätt på Storkyrkoskolan 1903. Den som på femtiotalet gick i simskola fick börja med att sitta i småbadkar och skrubba varann på ryggen, precis som på bilden, fast med hårda rotborstar.

Renlighet och smuts blev en tydlig barriär mellan rika och fattiga, eftersom det förstås  var de välbärgade i de större städerna som hade möjlighet att ha ett särskilt rum för hygienändamål. Renlighet har alltid varit ett sätt att visa att man är civiliserad, det är bara definitionen av den som varierat. 1800-talets känslighet för stank och dålig lukt var något dittills okänt. Dessutom betraktades smuts nu inte längre bara som  “mindre fint”, utan som direkt livsfarligt. En professur i allmän hälsovårdslära inrättades vid Karolinska institutet 1876, två år senare kom den första hälsovårdsstadgan.

När särskilda rum för kroppstvagning började inrättas blev hygien något som skulle skötas i ensamhet bakom stängd dörr. Bilden nedan visar ett portabelt badkar för gäster till Stockholms slott runt år 1900, anpassat till tidens krav på anständighet genom att i stort sett hela kroppen var täckt när man badade. (Hur man kom i och ur eller rengjorde vid fotändan framgår inte.)

De lägre klasserna fortsatte i allmänhet att tvaga hela kroppen några gånger om året. Det fanns de som var stolta över att i vuxen ålder aldrig ha rengjort hela kroppen.

På 1920-talet ville HSB inrätta tvättutrymmen i Röda bergen. Staden vägrade dock att bevilja lån till denna onödiga lyx. Man ansåg att arbetare inte badade och därför inte skulle använda ett badrum för hygienändamål, utan missbruka det som förvarings- eller sovutrymmen, eller hyra ut det.

Men på 1940-talet blev badrum alltså allt vanligare. Stockholmsutställningen 1930 och ”Lubbe” Nordströms reportage ”Lortsverige” bidrog till landets modernisering: Det smutsiga skulle byggas bort. Efter livlig diskussion fick alla lägenheter i fyrtiotalets “barnrikehus” både varmvatten och badrum, trots att fastighetsnämnden först var emot att statligt subventionerade bostäder för arbetare och mindre bemedlade försågs med sådan lyx. Men fortfarande i mitten av 1960-talet saknade en tredjedel av hushållen i Sverige badrum och de sista stadsdelarna anslöts till avloppsnäten först under sent 70-tal.

Lubbe Nordströms “Lort-Sverige” var en uppmärksammad serie svenska radioreportage. Programserien sändes 1938 och ses som ett av den svenska radions första socialreportage. Den producerades av författaren och journalisten Ludvig ”Lubbe” Nordström och hette egentligen ”Med Ludvig Nordström på husesyn. Föredrag med grammofonintervjuer.” Han reste genom hela Sverige från Skåne till Norrbotten och intervjuerna med provinsialläkare och boende spelades in på lackskivor med plats för två minuters tal per styck. Nordström sammanfattade sina intryck:

Jag fick se, vad jag icke trott: Lort-Sverige. Och då avser jag icke bara kroppslig lort utan även andlig. Och i alla klasser.

”Måhända var det ändå värst i räjongen kring Stockholm”, skrev Lubbe Nordström och ritade:

Det var meningen att reportagen skulle handla om själva husen, som ansågs hålla Europas lägsta standard. Men den ”lort” som skulle bort var inte bara fysisk, utan också själslig, menade Lubbe Nordström, som senare kritiserats för att syssla med rasbiologisk skandaljournalistik. Han var på intet sätt nazist, utan förespråkare för den svenska folkhemsmodellen. Men det var trettiotal, en tid besatt av ordning och reda – och av det försåtliga begreppet hygien.

Samtidens protester handlade mest om att programmen gav en bild av svensk misär. Radionämnden hade krismöte och Skånska Dagbladet samlade in namnunderskrifter i protest mot den bild som Nordström presenterade. Sydsvenska Dagbladet skrev: 

Det är icke diktaturfasoner att föreslå seriens stoppande men det är diktaturfasoner att låta vår radio slunga ut över svenska folket – och utlandet – dessa ensidigt färgade, just genom sin otroliga ensidighet osanna skildringar, som icke väcka men endast förarga och skandalisera.

I senare tider kan man få intrycket att rädslan för lort har gått något till överdrift. Var fjärde svensk är drabbad av allergier och forskare verkar överens om att det har med vår levnadsmiljö att göra, även om man inte är enig om vad man ska göra åt det. Vi duschar så mycket att badrummen tar skada, trots att tätskikten numera är mycket effektivare än förr.

Men nu verkar det dyka upp nya trender: “No Poo” innebär att man tvättar håret utan schampo, och i “No Shower” koketterar främst skådespelare med att de inte duschar, åtminstone inte ofta.

Kanske är ett nytt 1700-tal på gång? Med duschande som “skadligt och (kanske) omoraliskt.”