Stockholmsstrejken 1881

”Murarne göra strike* i Stockholm!” den 5 juli 1869 – innan ordet ens fanns på svenska.

När byggmästare Jansson sänkte lönen från 10.50 till 8.50 per 1000 tegel lade över 400 av stadens murare ner arbetet. Företeelsen var så ny att tidningarna stavade det ”strike”, med fotnoten: *) ”det engelska ordet ”strike” uttalas som strejk”.

Det började med att ett åttiotal mureriarbetare tågade genom staden – och samlade ihop allt flera.

Murarstrike 1869 skämtteckning

De stannade till vid dess många byggnadsställningar och befallde alla murare att inställa sitt arbete och följa med dem. Slutmålet var Grubbens gärde på Kungsholmen och det stora bygget där som skulle bli en vitbetssockerfabrik.

Det var nämligen där en murare hade gått med på att arbeta för en lön av 8 rdr per 1000 tegel, istället för tidigare överenskomna 10 rdr. T.f. polismästaren Sundström kom till Grubbens gärde och lyckades lugna arbetarna.

Åtminstone enligt tidningen hade den murare som gått med på nedsättningen polismästaren att tacka för att han kom undan helskinnad, och arbetarna uppmanas allvarsamt att inte börja strejka:

Att börja en verklig strike är en farlig utväg och fordrar stora tillgångar, med vilkas hjälp det dock sällan lyckas arbetarne att genomdriva något synnerligt, vilket bäst synes av exempel från England, Frankrike och Belgien, där arbetarföreningarna äga stora kassor och likväl vinna så föga genom att göra en strike.

Den 9 juli samlades 4-500 arbetare vid Tegeludden, mellan artilleristallarna och livregementets dragoners lägerplats, för att komma överens om vilka priser och villkor som de ansåg sig kunna arbeta för. Allt rapporteras ha gått lugnt till. Arbetarna var nyktra och iakttog ett exemplariskt gott uppförande under hela mötet, som verksgesällen A. J. Norstedt inledde med att nedkalla Guds välsignelse. En kommitté hade formulerat förslag till prislista för mureriarbeten, vilket antogs av mötet. Några av de närvarande byggmästarna skrev på, varefter murarna beslöt att återgå till arbetet och ha flera möten för att diskutera detaljerna i överenskommelsen.

Wikipedias lista över Arbetskonflikter i Sverige inleds med Murarstrejken 1869 “mellan oorganiserade och byggmästare Jansson”, som ledde till bildandet av Stockholms Murarförening. För första gången lyckades arbetarna få igenom ett kollektivavtal med arbetsgivarna, och en lön på 11.50.

Sundsvalls arbetareförening - standar

Tio år senare gick initiativtagarna till den berömda Sundsvallsstrejken på samma sätt från sågverk till sågverk och samlade ihop en folkmassa som till slut slog läger på Södra Stadsberget i Sundvall. Strejken i Sundsvalls sågverksdistrikt var en av de första riktigt stora arbetskonflikterna i Sverige, och är speciell på flera sätt.

Med sina 5000 strejkande var det den mest omfattande under hela 1800-talet, och alla var även här påfallande väldisciplinerade. Det rörde sig knappast om någon revolutionär aktion. Vid den här tiden fanns ännu ingen organiserad arbetarrörelse i Sverige, vare sig fackligt eller politiskt. De arbetare som var organiserade var med i frikyrkorörelsen eller deltog i bildningscirklar. Strejkledningen höll hårt på disciplinen och krävde att krogarna skulle stängas. Varje morgon och kväll hölls bön, och flera av strejkledarna var baptister.

Sundsvallsstrejken bröt ut 26 maj 1879 efter kraftiga lönesänkningar, och avbröts efter att landshövding Curry Treffenberg med militär hjälp omringat sågverksarbetarna. I ett telegram hade Oscar II uppmanat Treffenberg:

Lugna alla välsinnade och varna alla orosstiftare, ty tålmodigheten måste hava en gräns, kanonbåtar och militär kommer.

Treffenberg fullgjorde sitt uppdrag.

De strejkande hotades med vräkning och gripande, med stöd av den så kallade ”försvarslöshetsstadgan”, som gav överheten rätt att frihetsberöva alla som saknade ”ärligt levebröd” eller tillräcklig förmögenhet. Strejken upphörde 5 juni, och många arbetare emigrerade därefter till Amerika. Behovet av att organisera sig hade blivit tydligare för arbetarrörelsen.

Stockholms snickeriarbetarförening bildades 1880 och brukar räknas som Sveriges första fackförening i modern mening. Flera följde snart efter: målare, metallarbetare, skoarbetare, träarbetare och skrädderiarbetare. Fackföreningarna drev inte bara lönefrågor utan även mer övergripande krav, som åtta timmars arbetsdag och allmän rösträtt. De flesta arbetare hade ingen rösträtt eftersom det krävde en viss inkomst, och kvinnor fick inte rösta alls.

Bilden högst upp på sidan visar den stora Stockholmsstrejken i juni 1881, som började bland jordschaktare, bergsprängare och murare, och bland annat ledde till 10 timmars arbetsdag. Efter den gick många arbetare med i facket. (Bild av Hedman P, Nyström Jenny (CC-BY), Ny Ill Tidning 1881, Arbetarrörelsens arkiv via Stockholmskällan)

Den 30 december 1881 tillsattes en ”Komitée för utredande af fackföreningsidéen”, dvs tanken att arbetarna skulle bilda lokala fackföreningar för att förbättra sina livs- och arbetsvillkor. Förslaget till stadgar för sådana fackföreningar skrevs av folkbildaren och läkaren Anton Nyström, som var uttalad motståndare till socialism och kommunism.

I Träarbetareföreningens 10-årsberättelse 1880-1890 kan man läsa hur arbetarna i efterhand uppfattade resultatet av konflikten:

Det slutliga resultatet av strejken torde ha givit intryck av någonting storartat under det virrvarr i organisationsväg som då existerade, då det stora flertalet ej hade fattat betydelsen av en organiserad makt. Arbetsdagens förkortning till 10 timmar blev emellertid den bästa frukten av denna strejk. Den förhöjning i arbetslönen som på vissa håll genomdrevs seglade så småningom tillbaka till det gamla.

Utdrag ur Träarbetareföreningens årsberättelse 1880-90
Ur Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

1910, alltså drygt 40 år efter att ”murarne gjorde strike” i Stockholm, fastslog Högsta domstolen att kollektivavtal hade rättsverkningar, och att fackliga organisationer hade rätt att vidta stridsåtgärder.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.