Eller hur man nu ska översätta det till nutida svenska. I KBs artikelarkiv ligger samtliga svenska dagstidningar, med annonser och allt – åtminstone fram till 1912. Så ”nyheterna” är lite gamla – men man känner ändå ofta igen sig. Exempelvis i ilskan hos insändaren i tidskriften Nyaste Freja den 10 augusti 1841. Fast man måste beundra det eleganta språket hos denna “menlösa mjölkhustru”.
Smakprov (med några ordförklaringar inom parentes):
Ödmjuk anhållan hos Herrarne af Lif-Gardet till Häst.
Med bekymmer och förskräckelse har jag funnit huru Herrarne hvarje morgon, då icke hårdt regnväder inträffar, funnit för godt taga sin station straxt utan för Ladugårdslands-tullen, genom hvilken jag med mina mjölkbyttor måste passera, då jag bär in dem till staden.
Ladugårdslandstull låg vid nuvarande Karlaplan, bilden nedan visar Heinrich Neuhaus panorama från 1870-talet. Landsvägen från landet går förbi de två vita grindstugorna ner till Stockholm.
Insändaren fortsätter:
Jag tror visst enfalldeligen, såsom en trogen undersåte bör tro, att de svängningar, kaprioler (= det svåraste språnget inom ridkonsten) och kullerbyttor Herrarne derstädes utföra, är af stor och riksgagnelig vigt för vårt kära fädernesland och särdeles för oss Lidingöboer, äfvensom jag andäktigt uppbygger mig av de hederstitlar och höflighetsbetygelser Herrarne der tilldela hvarandra.
(Här nämner hon vad gardisterna under övningarna kallar varandra, exempelvis: ”djeflar, sjutusandjeflar, helveteshundar, himlahundar”…)
… och så fruktansvärda krigsmän skola visserligen vara nog, att köra alla Ryssar, Baschkirer (enligt Nordisk familjebok 1800 folkstam af tatariskt eller finskt ursprung) och Kalmucker (mongolfolk bosatt i europeiska Ryssland) på flykten. …
….Men hvad jag vill anföra är, att Herrarne tagit sig före att icke allenast besätta fältet, utan äfven landsvägen utanför tullen. Häraf händer, att jag och mina systrar, när vi i all menlöshet lunka framåt staden, än upphinnas af en modig ryttare, som tvingar oss att i hast skutta några steg framåt, till stor mehn för vår grädde och våra bär, än måste rädda oss i diket för att undkomma en sådan, som med mordisk blick störtar emot oss, än af en tredje jagas åt venster öfver vägen och af en fjerde drifves tillbaka åt höger osv.
Vi veta icke om det hör till fäderneslandets försvar, att vi stackars mjölkhustrur skola bli skrämda och oroade under vi sköta vårt fredliga kall; men om sådant icke är alldeles oundgängligt för rikets bästa, anhålla vi blygsamt och ödmjukt om ej Herrarne skulle täckas av skonsamhet, åtminstone för våra kunder, åtnöja sig med att beherrska fältet, så länge ingen gör Herrarne detsamma stridigt, öfverlemnande landsvägen åt oss och andra vägfarande.
Vi äro visserligen ganska små ting i staten, men vår mjölk är en vigtig ingrediens i tévattnet, och hvad vore mången gång en hjelte utan en kopp té, ja min granne fiskaren, som ibland läser en tidning, som kallas för ”Aftonbladet”, ett stort plakat med svarta smetar på, försäkrar till och med, att ehuru stora Herrarne äro, vore det väl likväl ganska små herrar, utom ett pack, som kallas folket, och som betalar. (Min fetning.)
/Brita Trullsdotter, Mjölkhustru från Lidingön
Livgardet är en militär trupp som från historisk tid haft som uppgift att skydda en furstlig person.
Bilden visar de stiliga uniformerna för Svea livgarde och Andra livgardet. Den finns i boken Svenska arméns och flottans uniformer, utgiven av P.B Eklund 1891.
Ladugårdslandstullen fanns vid nuvarande Karlaplan, i kvarteret Djursborg bredvid Fältöversten. (Djursborg var ett hovjägmästareboställe.)
Där tog staden slut: bortom tullen låg det som i slutet av 1600-talet och på 1700-talet i folkmun kallades ”Yttersta Mörkret”. Den beteckningen finns även på gamla kartor.
Tullen som ekonomiskt system upphörde 1810, men fram till 1864 fungerade tullarna som bevakning mot smuggling, därefter användes de för andra ändamål. Bilden visar grindstugorna vid Ladugårdslands Tull strax innan de 1896 revs.
Tidskriften Freja utgavs i Stockholm från 29 juli 1836 till 8 mars 1844, första året med ett nummer i veckan, därefter två. Den beskrivs som ett oförskräckt organ för dåtidens ”unga Sverige”, och under sin korta tid hann den heta i tur och ordning: Freja, Nya Freja, Nyare Freja och Nyaste Freja. I början var den moderat, men blev genom August Blanche mer utpräglat liberal, och drabbades åtskilliga gånger av åtal och indragning. Från 1837 var Freja invecklad i en hätsk polemik med Lars Johan Hiertas Aftonbladet, särskilt med dess medarbetare skalden Carl Jonas Love Almquist.
Observera att insändaren inte heller verkar särskilt förtjust i Aftonbladet – ”ett stort plakat med svarta smetar på”.
