I privilegierna för Stockholms stad 1563 stod att all handel skulle drivas på Stortorget – Stockholms äldsta torg. Det låg mitt i stan och fungerade som ett nutida köpcentrum, fullt av handelsbodar med luckor mot gatan, ungefär som våra tiders kiosker. Här öppnades även Sveriges första apotek 1575.

Bilden ovan visar Stortorgets julmarknad 1859, av Dahlström, Carl Andreas (CC-BY) Stadsmuseet via Stockholmskällan.

Senare fick flera torg tillåtelse till ”bond- och mångelskehandel”. På Korntorget (Kornhamnstorg) såldes spannmål och smör från Mälardalen, på Munkbrotorget grönsaker och kött. Varorna kom dit med båtar från bondgårdar runt Mälaren. På Hötorget såldes spannmål och grönsaker som kom med häst och vagn från gårdar i Roslagen. När Stockholm växte startade nya handelsplatser i stadens utkanter.

Under 1800-talet byggdes ett flertal saluhallar, som fungerade som torgmarknader, men med väggar och tak – småningom även elektricitet och rinnande vatten. Den kommunala Hötorgshallen byggdes år 1882, privatägda Östermalms saluhall 1888. Men det kunde vara svårt för saluhallarna att få alla platser uthyrda: stockholmarna var vana att handla på torget och det var förstås billigare att hyra en plats på torget än i saluhallen.

Efter andra världskrigets slut 1945 förändrades mycket i det svenska samhället – och det gick snabbt. Affärerna fick in nya varor och många produkter började säljas i förpackningar istället för i lösvikt. Maten packades i konservburkar eller kartonger redan i fabrikerna. Tidigare beställde kunden varorna över disk, butikspersonalen plockade ihop dem – och kunde ge tips och råd. Frukt och grönsaker fanns bara att köpa under den årstid de kunde skördas i Sverige, men när vi började handla med länder med varmare klimat gick det att få tag i flera sorter året runt.

Bilden nedan visar Stockholms stads handelsskolas övningsbutik. I butiken fick eleverna lära sig ”försäljningsteknik, bokföring, skyltning samt ett vårdat språk”.

1941 öppnade Konsum Sveriges första självbetjäningsbutik vid korsningen Odengatan / Roslagsgatan. Både SvD och DN hade den 19 juni 1941 samma jätteannons med rubriken: “En yankee vid Odengatan” och texten:

Idag öppnar konsum i Odengatan 31 Stockholms första självexpedieringbutik efter moderna amerikanska förebilder.

I annonsen finns instruktioner om hur man skulle göra. Det var nämligen inte så enkelt: Det fanns tre avdelningar: en separat för kött- och charkuterivaror, en för grönsaker, ost och sill, där man handlade ”som vanligt”. Och så den nya ”självexpedieringsavdelningen” med framför allt specerier, konserver och bröd – allt paketerat och prismärkt. Intill annonsen har SvD dessutom en nyhetsnotis med bild på en av de första kunderna och rubriken: ”Stockholms första affär för självexpediering”.

Några år senare försöker en kåsör i DN att puffa för moderniteten. Under rubriken ”På Stan” beskriver hon hur nedbrytande det är att (i de “vanliga” affärerna) tvingas stå och vänta framför en disk och lyssna på expediternas automatiska ”tackar, tackar”, medan kunderna funderar på vad de ska köpa. Och fortsätter: Före kriget kunde man ringa och beställa hem rensad strömming inom en halvtimme, men det går inte längre.

Men nu kommer snabbköpet! Och där är faran bara att man plockar på sig för mycket, innan man ska förbi ”adderingskassan” och betala, medan paketet blir inslaget. Butiksföreståndaren säger att de unga fruarna gillar snabbköpet, men de äldre verkar hellre vilja stå och vänta på en ledig expedit. Och så tål de inte (ståltråds)korgarna, utan lassar hellre armarna fulla med påsar och paket. Ransoneringen har varit ett problem, men är väl snart över. Och allt som görs för att minska hemarbetets ineffektiva tid, som förargar och tröttar ut kvinnorna, bör vi verkligen tacka för och ta emot.

Inget hjälpte dock. Troligen på grund av att hanteringen av krigets ransoneringskort blev för besvärlig återgick man snart till det vanliga systemet.

Men 1947 var det dags igen! I april öppnades samma Konsumbutik ”efter en genomgripande modernisering enligt senaste amerikanska rön”. Och nu är snabbköpstanken helt genomförd, man handlar ”precis som i Amerika, där minuterna är lika dyrbara som här”. Butiken blev ett mönster för andra självbetjäningsbutiker. Och nu kallades de för ”snabbköp”, med egen logga.

I början av maj hade Konsum Snabbköp en annons i SvD med rubriken: ”Amerikanska ser på Snabbköp”. Under bilden på den exotiska amerikanskan som varit med på öppningsdagen intygar Mrs Barbara Harvey att det verkligen är ”precis så här har vi det i Amerika!”

Avslutande kommentar: ”Yrkesarbetande husmödrar liksom ”hemmafruar” köper fort och bra i Konsum Snabbköp.”

Snabbköpsbutiken på Odengatan sägs markera övergången mellan betjäning till självbetjäning, ”från ett behovsorienterat inköpsmönster till ett mer lustfyllt”. Som kåsören noterade redan 1946: ”På Snabbköpet är faran bara att man plockar på sig för mycket”.

Men den spännande nyheten angick bara kvinnor. Observera på filmen nedan att i hela butiken verkar det finnas en enda man. Och han verkar ganska vilsen.

Mot 1950-talets slut hade de flesta livsmedelsbutiker byggts om till självbetjäning. Och på ICA-handlarnas husmorsfilm från 1951 kunde man lära sig hur man ska planera sina matinköp. (Fast i ICA-butiken hade man tydligen fortfarande manuell betjäning.)