Svenskarna dricker mest mjölk i världen. Det märkte jag i början av 60-talet, på skolresa i Tyskland och van att dricka mjölk både på morgonen och till maten. Men familjen jag bodde hos hade bara pulvermjölk (INTE särskilt drickbar!) så jag tvingades börja dricka kaffe till frukosten.

Tio år senare ville mamma som vanligt ha mjölk till maten, även på semestern i Österrike. Efter stor förvåning lyckades man skaffa fram ett glas mjölk – tyvärr lite sur, trots att vi bodde i en bondgård, där halva huset var avdelat för korna. Vi såg dem, men deras färska mjölk kom vi inte åt.

Enligt en stor studie 2019 dricker vi mycket riktigt mest mjölk i världen – i alla fall som vuxna: 3,1 dl per dag och vuxen, Island och Finland kom tvåa med 2,1 dl. De flesta vuxna människor i världen tål inte ens mjölk. Att vi gör det kan bero på gångna tiders matbrist: När det inte fanns mycket annat att äta, kunde de som tålde mjölk överleva och föra sina gener vidare.

I det gamla bondesamhället tog kvinnorna hand om mjölken från gårdens djur, men under första hälften av 1800-talet fick en del större gårdar egna mejerier, som tog emot mjölk även från andra, så att överskottet kunde fördelas. Och under andra hälften av 1800-talet började mjölkdrickandet öka i de framväxande städerna. I en tid med undernäring och dåliga matvanor var mjölken ett billigt och effektivt sätt att förbättra arbetarklassens hälsa.

1923 bildades föreningen Mjölkpropagandan, och i svenska skolor arrangerades särskilda mjölklektioner. Än i dag är mjölken en viktig del av det svenska hushållet och symbolen för en levande landsbygd.

Bilden högst upp på sidan ur DN 1924 visar “kalasande mjölkgossar” på Mårtensmässan, dit man inbjudit 600 skolbarn som bjöds på information och mjölk. (Observera att artikelns stavning “Sverge” inte är något stavfel, utan en alternativ stavning från början av 1900-talet : “När Selma Lagerlöf skrev Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige uppmanades hon av de pedagoger som beställt boken att använda namnformen Sverge – men vägrade.” )

Fram till mitten av 1800-talet såldes mjölken i stan ofta från marknadsstånd eller vagnar. Korna mjölkades tidigt på morgonen och mjölken kördes in till staden där man sålde och mätte upp den i kundernas kannor och flaskor.

“Den vackra dalkullan” Carin var 1833 anställd på Järla gård med uppgift att sälja gårdens mjölk på Stortorget i Gamla stan. Hennes skönhet gjorde henne till vår första internationellt uppmärksammade mediekändis, och det uppstod hysteri när beundrarna flockades kring henne – bland dem själve kronprins Oscar.

Carin kallades till samtal med polisen om uppståndelsen kring henne, eftersom den utgjorde en trafikfara. Hon befanns oskyldig och fick återvända till sin mjölkvagn, men tvingades slutligen ge upp mjölkförsäljningen: Trots att hon slog efter beundrarna med hästpiskan och fick hjälp av kringboende tvingades polisen ingripa och eskortera henne tillbaka till gården. Det blev ohållbart.

Resten av hösten och vintern försörjde sig Carin genom att visa upp sig hemma hos Stockholms societet, som tackade henne med förtäring och presenter. Hon verkar ha uppfört sig exemplariskt och aldrig haft några andra planer än att återvända till Dalarna och gifta sig – även om hon kanske blev tvungen att göra det tidigare än tänkt ”för att ej i Stockholm göra folket galna i skallen”, som hennes arbetsgivare sa. Men när hon kom hem till byn hade hennes fästman lyssnat till illvilliga rykten och ville inte längre veta av henne, trots att hon hade med sig inte mindre än tre intyg om sitt oklanderliga uppförande i huvudstaden. Hon gifte sig dock småningom med en annan man från hembygden och fick sex barn.

Under slutet av 1800-talet började man sälja mjölk i butiker. Först fick alla mataffärer sälja mjölk men senare startades särskilda mjölkbutiker, som bara fick sälja mjölk, grädde och ost. En stor mataffär kunde ha separat mjölkavdelning, med egen ytterdörr – allt för att mjölken inte skulle bära med sig smitta från kött eller jordiga grönsaker. Man fick alltså köa två gånger för att handla över disk, men det gjorde inget, för det var bara hemmafruar som handlade, eller möjligen utsända barn, och båda ansågs ha gott om tid.

Hans-Göran minns från de många lokala mjölkbutikerna i Enskede hur varje kund hade med en egen mjölkkanna, som expediten hällde över mjölken till med hjälp av ett halvlitersmått. Nedan är det en kvinna på Mjölkcentralen som på fyrtiotalet mäter upp mjölk i en mjölkkanna med så kallat långskaft.

Runt 1950 gjorde det moderna kylskåpet sitt intåg hos gemene man. Innan dess var mjölk en färskvara som köptes varje morgon, ofta av barnen i familjen. Åtminstone en del mjölkaffärer hade öppet varje dag, så att man skulle kunna köpa mjölk även på söndagarna (dock endast före högmässan).

Den färdigförpackade mjölken såldes först i enlitersflaskor av glas, som lanserats redan 1938 av Mjölkcentralen. Kunderna var dock konservativa, så lösviktsförsäljningen fortsatte långt in på 1940-talet. Mjölkflaskorna hade plomberade stanniolkapsyler, i olika färger beroende på kvalitet. Den största nackdelen var att de var tunga att bära hem, och sen skulle de diskas med flaskborste och returneras till butiken.

I mitten av 50-talet uppfanns mjölkkartongen, som var både rationell och hygienisk. Bilden visar vår första trekantiga Tetra Pak. Den röda texten på vit botten handlar om (det svenska) patentet. Tetran var inte särskilt lätt att hälla ur, inte heller att att stapla i de små kylskåpen. Dessutom klarade man de första åren bara av att tillverka små gräddförpackningar.

Efter diverse inledande svårigheter gick försäljningen bättre. Förpackningarna blev större och i början av 1960-talet gjordes tetrorna antiseptiska, vilket förbättrade hållbarheten. Dessutom tillkom den mer lätthanterliga fyrkantiga Tetra Brik, som numera finns med skruvlock.

Mjölkbutikerna var sig länge ganska lika, bilden från 1967 visar Maja Erikssons butik på Norra Smedjegatan, av Lind, Manne (CC-BY), Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan

“Mjölkdroppen” försåg spädbarn med mjölk, och blev barnavårdscentralernas föregångare

I början av 1900-talet var Sverige ett fattigt land, drygt tio procent av spädbarnen dog och amningsfrekvensen var mycket låg. 1901 öppnade därför barnläkaren Moritz Blumenthal 1901 den första Mjölkdroppen, så att fattiga mödrar som inte kunde amma kostnadsfritt skulle kunna få näringsriktig komjölkblandning till sina späda barn.

För att få hjälp från Mjölkdroppen behövde modern remiss från läkare, diakonissa, roteman eller annan känd person, som styrkte familjens fattigdom eller barnets sjukdom. På anstaltens läkarmottagning undersöktes sedan både barn och mor, och om modern kunde amma förmanades hon allvarligt att fortsätta med det. Om det var omöjligt kunde barnet få noggrant kontrollerad mjölkersättning.

Här finns årsberättelsen från Brännkyrka Mjölkdroppe 1914.

Mjölken avhämtades dagligen, eftersom hemmen var små och oftast saknade både isskåp och svalt skafferi. Minst var fjortonde dag skulle barnet visas upp och vägas, och mellan 15 och 19 på eftermiddagarna gjorde föreståndarinnan hembesök.

Vid behov tillhandahölls även gratis medicin för lindrigare åkommor och de fattigaste kunde få låna lämpliga barnkläder, som linnen, tröjor, blöjor, mantlar, strumpor, sockor. Dessa kläder skulle sedan återlämnas rena och hela/lagade. På det sättet skulle barnens vårdarinnor lära sig vikten av att hålla både kläderna och barnen rena.

När dr Blumenthal 10 år efter starten sammanfattade verksamheten tillbakavisade han påståendet att man lämnade ut mjölkersättning istället för att uppmuntra till amning: Mjölkdroppen rekommenderade alltid amning i första hand, men hade inte resurser att ge ekonomiskt stöd till icke-ammande mödrar, även om deras mjölk sinat på grund av näringsbrist. I undantagsfall kunde de dock få 1 liter oskummad mjölk, att dricka på mottagningen, ty: “Av en svältfödd moder kan man icke begära en duglig amma.”

I början fick Mjölkdroppen kämpa mot ett segt motstånd från dem de ville hjälpa: Mjölken ville nog gärna både mammor och fostermammor ta emot, men de gillade inte kontrollen: vägningar, undersökningar och hembesök. Med tiden gick det bättre. Dr Blumenthal skriver:

Att börja med måste vi tvinga på mödrarna våra råd, föreskrifter och besök. Nu begär det dem av oss. Ty ingen ställer här ogrannlaga frågor, ogifta och gifta mödrar är lika välkomna.
Ett önskemål vore att även familjer i lyckligare ekonomisk situation skulle kunna få samma hjälp.
Skydda de små, ty dem hör framtiden till!

Den första Mjölkdroppen låg på Södermalm, sen spred sig verksamheten över landet.

1921 öppnades den första barnavårdscentralen i Solna genom omorganisation av den lokala Mjölkdroppekliniken. Utdelningen av färdigberedda mjölkblandningar fick mindre betydelse och istället inriktades verksamheten på kontroll och övervakning av barnets hälsotillstånd samt råd och hjälp till vårdnadshavaren.

På 1930-talet hade Sverige fortfarande en hög spädbarnsdödlighet med stora lokala variationer, men 1937 tog riksdagen beslut om att alla skulle erbjudas kostnadsfri mödra- och barnhälsovård – precis som dr Blumenthal hoppats. Barnavårdscentraler skulle ersätta de etablerade Mjölkdropparna.