När Lindgrenska trasskolan för hemlösa och vanartiga gossar 1910 lades ner, efter 40 års verksamhet, övertog Stockholms stad det 30-tal barn som fanns kvar, och Malmqvistska barnuppfostringsanstalten tog hand om anstaltens tillgångar (och skulder). Bland annat fick man tillgång till trasskolans nya sommarhem på Koholmen. Förut hade barnen på Malmqvistska tillbringat sommaren i en hyrd bostad vid Stafsnäs.
Malmqvistska skolan var en uppfostringsanstalt för flickor – dock inte vanartiga, utan värnlösa. Dess historia börjar med att klockare Malmqvist i hovförsamlingen och hans hustru 1852 köpte en malmgård vid Stora Skinnarviksgatan (från 1885 Torkel Knutssonsgatan). Det låg då i Stockholms utkant och man hade inte planerat att driva någon verksamhet där, utan bara slå sig till ro.
Men paret tog ändå hand om en liten sjuklig försummad flicka för en ersättning av 18 rdr rmt från Johannes församlings fattigvård, och ett halvår senare hade de i sin vård ytterligare åtta “små värnlösa flickor”.
Sen kom koleran för tredje gången till Stockholm, och 1853 blev flera hundra barn i huvudstaden föräldralösa. Efter en vädjan från grosshandlaresocieteten tog makarna Malmqvist då till sig 17 flickor, och på hösten samma år hade makarna ett litet barnhem på 21 flickor.
Det var fru Malmqvist som letade upp flickorna och hennes mans råd till henne när hon valde ut dem var:
Ta de fattigaste, eländigaste du ser, ty de som se bäst och trevligast ut få alltid lättare hjälp.
1860 fanns 79 flickor i Malmqvistska skolan och sedan man vädjat till allmänheten om gåvor, kunde en ny och större byggnad invigas 30 december 1861, när antalet barn var 100.
Bilden på “barn- och uppfostringsanstalten” är ur den första årsberättelse för Malmqvistska uppfostringsanstalten 1862, undertecknad av J P Malmqvist och hans hustru Johanna Malmqvist, född Lindberg.
På makarnas initiativ bildades 1865 Sällskapet till understödjande av Malmqvistska barnuppfostringsanstalten i Stockholm. Men makarna stod kvar som ledare till 1874, och personalen utgjordes länge av dem och några av deras närmaste anhöriga.
Fram till sekelskiftet fanns ofta 60-70 flickor vid detta “fattiginternat, kombinerat med skolundervisning och praktisk utbildning”. Nästan alla kom från arbetarklassen och de flesta hade ensamstående mödrar, många av dem änkor. När barnen togs in vid anstalten var de vanligen sju–åtta år, och de brukade bli kvar till 17-årsåldern, då de kunde klara sig själva. Förutom fyra klasser med undervisning ungefär motsvarande folkskolan, fick flickorna ägna sig åt “alla inom ett ordnat hem förefallande göromål: städning, skurning, tvätt, matlagning m.m. Syftet var ju att utbilda dugliga och plikttrogna tjänarinnor.
Kostnaderna för enskilda barn betalades vanligen av privatpersoner eller fattigvårdande och andra institutioner. Betydande stöd lämnades under en lång följd av år av prinsessan Eugénie och sångerskan Jenny Lind.
1874 lämnade makarna M föreståndarskapet för anstalten, men båda kvarstod ytterligare fem år i styrelsen.
Omkring 1910 började antalet intagna flickor minska. Anstalten ansågs föråldrad, bland annat på grund av folkskolans utbyggnad, och man tyckte allmänt att landsbygden var en i fysiskt och moraliskt hänseende bättre miljö för barnen än staden.
1910 skrev SvD om “Barnhemmens jul – Kristineberg, Malmqviska anstalten, Allmänna barnhuset m fl”. Teckningen nedan visar julfirande i Kristinebergs Frimurarebarnhus, som här kallas “mönstret för alla dylika enskilda välgörenhetsanstalter”, för:
Var finns ytterligare ett barnhus utan högt staket eller sträng portvakt?
Här är vården så god att det aldrig skulle falla någon in att rymma bort.
Barnhusbarnet Sven Petersson har berättat om sin tid på “Krillan” (1908-16) under rubriken “Blåmjölk, gäspa, katekes och pissluntor”. Även han minns julfirandet som något alldeles särskilt.
Sommaren 1921 var huset vid Torkel Knutssonsgatan så förfallet att de kvarvarande skyddslingarna måste utackorderas på olika håll, och 1922 upphörde verksamheten i dess gamla form. Fastigheten vid Torkel Knutssonsgatan såldes och verksamheten flyttades till Rökinda barnhem i Södertörns villastad, där 1924 11 barn fick vanlig folkskoleundervisning. Rökinda barnhem övertogs 1948 av Stockholms stad och används i dag till olika ungdomsverksamheter.
Nedan: F d Rödkinda barnhem, Rödkindavägen 16, Farsta strand 2011, av Holger Ellgaard, (CC BY-SA 3.0) via Wikimedia Commons.
I Malmqvistska uppfostringsanstaltens arkiv dokumenteras några öden:
Flickan Ester Maria var 10 månader gammal när hennes mamma Maria Lovisa Norberg 1893 överlät vården och målsmanskapet till makarna Björkman:
… jag avstår från mitt målsmanskap för bemälta min dotter och medgifver att Tunnbindaremästare Carl Gustaf Björkman och hans hustru Ester Laura Björkman, boende Lutternsgatan N:4 må upptaga barnet såsom deras eget barn.
1897 ansökte fosterföräldrarna Björkman om plats på Malmqvistska anstalten för Ester Maria, som då hunnit fylla 4 år:
Om vi äro så lyckliga att få vår lilla dotter Ester Maria intagen i Malmqvistska barnuppfostringsanstalten så afsäga vi oss all målsmanskap övfer henne så länge hon vistas derstädes, och öfverlämnar densamma med tacksamhet och förtroende till anstaltens styrelse.
Peter Daniel Carlsson hade fem barn, och skriver 1896:
Det yngsta av de fem barnen är endast är något öfver två år. Min Hustru ligger hopplöst sjuk å Sabbatsberg. Och om jag är så lycklig att Styrelsen beviljar min ansökan, så afsäger jag mig all målsmansrätt öfver henne så länge hon vistas på anstalten .
den 29 Maj 1896. /Peter Daniel Carlsson
Längst ner i brevet har Hilda Dalman tillfogat:
Hustru Carlsson dog redan den 29 på afton. Och får undertecknade äfven inlägga en ödmjuk bön om att lilla Anna Carlsson måtte få komma in i Malmqvistska Barnuppfostringsanstalten, hvilket på allt sätt tyckes vara behövligt.
Anstalten lades ner 1921 men ”Sällskapet till understödjande av Malmqvistska Barnuppfostringsanstalten” fortsatte att dela ut bidrag till behövande flickor och olika flickhem. Sedan 1998 drivs det som en ideell förening med namnet Sällskapet för Makarna Malmqvists Minne.
