Trasskolans snickeri

“Trasskolans öde – Skall ett 40-årigt arbete i barmhärtighetens tjänst nedläggas?”

Så skrev Nya Dagligt Allehanda 1910, med anledning av att “Föreningen till upprätthållande av Lindgrenska trasskolan” kallat till extra möte angående föreningens upplösning. Och så berättar man hela historien.

När den unge landsbygdsläraren Johan Olof Lindgren (i artikeln kallad Hr Lindgren) kom till Stockholm chockades han av alla vanvårdade barn han såg. De som överhuvud taget hade hem och föräldrar blev redan som små utsända för att tigga och ta hem rusdrycker. Hemma fick de så mycket stryk att de ofta föredrog att sova i en port, under en trappa eller ombord på en pråm.

Lindgrenska trasskolans grundare J O Lindgren
Ur Nya Dagligt Allehanda

Hr Lindgren ville ge pojkarna en skolgång och lyckades slutligen hitta en lokal i Hornskroken. Det var en “ballokal” som sägs ha varit platsen för “vilda nattliga orgier”, och alltså redan var tillräckligt vanryktad för att inte anses för god för hr Lindgren och hans skola.

För att få pojkar att komma till skolan letade han själv i Skinnarviksbergen bland uteliggare och annat “grändernas avskum”. Efter lektionen tog han med allihop till en bagarbod och bjöd på bröd – och det var nog det som lockade så många av “Södra bergens vildar”.

Han gav dem också en del kläder, men åtminstone en del av pojkarna var dessutom i desperat behov av någonstans att bo tills de var stora nog att klara sig själva. Då började Lindgren ta in barn i sitt hem.

Elever i Lindgrenska trasskolans 1870
Trasskolans barn 1870 (Public domain) Picryl

En del kritiserade hans idéer, men han fick småningom höga beskyddare, som Oscar II, änkedrottning Josefina, prins August och prinsessan Eugénie. I november 1875 avbröts hr Lindgrens samtal med just prinsessan Eugénie av budet: “Det brinner i Hornskroken!” Lyckligtvis hade ingen av pojkarna skadats, men huset var förstört och skolarbetet måste avbrytas.

Med hjälp av sponsorer och visst bidrag från Stockholms stad kunde Lindgren 1876 köpa fastigheten Bangårdsgatan 12 nära Stockholms södra station. Huset mot Högbergsgatan hyrdes ut för att senare säljas, men fastigheten innehöll även ett hotell.

Hotell Göteborg var Södermalms första riktiga hotell, uppfördes 1861, då Västra stambanan just dragits fram till Stockholm, och var tänkt som ett hotell för resande. Restaurangen var nog lönsam, men tågresenärerna ville troligen hellre bo inne i själva stan, och när sammanbindningsbanan stod klar och Stockholms centralstation invigdes 1871 var bangårdshotellets öde beseglat.

1878 flyttade Lindgrenska trasskolan in i lokalerna, och en ny byggnad med skolsalar och elevrum tillkom.

Hotell Göteborg 1870
Hotell Götheborg 1870, fotograf okänd (Public domain), via Wikimedia Commons

Här fick nu 30-40 pojkar förutom mat, husrum och kläder både skolundervisning och undervisning i praktiska yrken som snickare och borstbindare. Med hjälp av bidrag från allmänheten och Stockholms Stad samt inkomst från verkstäderna fick man ekonomin att gå ihop, “om än stundom med svårighet”.

När Hr L insåg att han behövde hjälp bildades en styrelse, och när han 1894 avgick på grund av sjuklighet och överansträngning bildade styrelsen en förening till Trasskolans upprätthållande.

Det var alltså den föreningen som 1910 ville upplösa skolan, och artikeln slutar med att ifrågasätta om det verkligen behövs. Man äger ju förutom donationer och fonder även sitt hus i stan samt Koholmen i skärgården med fullt iordningsställt sommarviste för eleverna – en tidig skollovskoloni.

Enligt andra källor hade det börjat riktas alltmer kritik mot skolan. 1904 anklagade fattigvårdsnämndens revisorer skolan för att vara ett slutet uppfostringssystem med isolering från omvärlden och utan insyn från utomstående. Disciplinen hade stramats åt och man ägnade sig nu uteslutande åt borstbinderi, vilket inte ansågs främja barnens utveckling: Skolan liknade därigenom mer en borstfabrik än en uppfostringsanstalt.

Staden övertog därför 1910 omsorgen om det 30-tal barn som fanns kvar, medan anstaltens tillgångar överläts på Malmqvistska barnuppfostringsanstalten. Man avslog dock enhälligt grundaren hr Lindgrens ansökan om pension “när han nu uppnått ålderns dagar”, eftersom han inte ansågs vara i behov av något sådant bidrag. Här kan man läsa mera om Malmqvistska anstalten.

J.O Lindgren avled vid 68 års ålder i december 1910, samma år som skolan avvecklades. Enligt dödsrunan i SvD påskyndade grämelsen hans slut. Han sörjdes av maka och sex vuxna barn.

Nedan: Porträtt på visitkort av folksskollärare Johan Olof Lindgren som år 1870 grundade Lindgrenska Trasskolan i Stockholm. FOTOGRAF: Hedblom, Matilda, Amalia (CC-BY). Stadsmuseet i Stockholm via Stockholmskällan

Folkskollärare J O Lindgren, grundaaren av Lindgrenska trasskolan

Förebilden till Lindgrenska trasskolan var den “ragged school” som Mary Carpenter 1846 startat i England. I likhet med de engelska förebilderna var det ett mellanting mellan folkskola och uppfostringsanstalt. Uppgiften var att uppfostra fattiga gossar om 8-12 år, vilka lämnats utan vård eller tilltalats för brott. Barnen fick mat, kläder samt undervisning motsvarande folkskolan. Dessutom fick de lära slöjd för att tillverka säljbara saker. När de blivit konfirmerade lämnade de anstalten och började arbeta på platser som skolan anskaffat, oftast i landsorten.

När ryktet spreds om att Lindgrenska trasskolan var en skola för utfattiga och halvbrottsliga pojkar började ansökningarna flyta in. För att antas behövde barnen nu ha flera intyg: Prästen skulle bekräfta att pojken var den han påstod, polisen att han inte var efterlyst. Rotemannen intygade att familjen var utfattig och tidigare lärare att pojken var ”vanartig” – dvs ouppfostrad och olydig. Dessutom måste föräldrarna avsäga sig målsmanskapet och pojkarna läkarundersöktas för att kontrollera att de inte led av smittsamma sjukdomar.

Undervisningen sköttes av föreståndaren och läraren. Pojkarna fick fem timmars undervisning på förmiddagarna medan eftermiddagarna ägnades åt yrkesträning: slöjd, snickeri, korgmakeri och borstbinderi.

Bilden högst upp visar Trasskolans snickeri- och borstbinderiverkstad 1878-1910, fotograf okänd, (CC-BY), Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan.

En av eleverna på Lindgrenska trasskolan hette Karl Gunnar Gustafsson. 1906 skrev hans bror i Amerika ett brev till skolans föreståndare, som kontaktat honom eftersom Karl Gunnar skulle sluta i skolan och inte hade någonstans att ta vägen. Brodern hade tydligen två år tidigare skrivit och frågat efter sin bror och svarar nu på osäker svenska och utan punkter eller kommatecken att han är beredd att ta hand om honom:

Jag får säga det är vår önskan att ta honom hit och vår skulldig het att ge honom vad skyd och stöd vi kan och vi vill lofva att göra vår pligt så mycket Gud ger os råd till Jag är för tillfället 2 hundra mil från hemmet män ämnar gå hem om några dagar och vill då styra om att han far Billgät för resan /…/ April är en Stormi månad så jag önskade hällst han kunde vänta till Maj

Undertecknad av brodern J Emil Swanson med adress:

Ur Stockholms stadsarkiv via Stockholmskällan


2 reaktioner till ““Trasskolans öde – Skall ett 40-årigt arbete i barmhärtighetens tjänst nedläggas?”

  1. Hej,
    Tack för intressant artikel om en av Stockholms välgörare.
    Både hans och Hotell Göteborgs öde är spännande. Och sorgliga.
    Huset revs utan lov i en gryningsräd.

    Vänliga hälsningar
    Jan Ohlin

    1. Tack för infon, var det så till o med?
      Håller nu på o skriver (bland annat) om Malmqvistska barnuppfostringsanstalten – som övertog trasskolans tillgångar.
      Kom gärna med tips om annat intressant som jag kan grotta ner mig i!
      /Lena

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.