I början av 1925 rapporterade Stockholms frisörmästareförening att cirka 50 damer varje dag offrade sina ”mer eller mindre vackra flätor” i herrfrisersalongerna. Det var ju herrfrisörerna som kunde klippa kort, damfrisörerna var vana vid att skapa eleganta frisyrer av långt hår och tvingades nu skaffa shingelexperter.

De första som hade klippt av sig håret hade varit unga flickor, men nu var de flesta ”patienterna” fruar i 30-årsåldern. Fast en hel del av dem garderade sig genom att vid mera högtidliga tillfällen använda chinjonger. Sådana hade blivit populära redan på 1850-talet, då man byggde stora konstruktioner med löshår.

I början av tjugotalet växte radiointresset snabbt och efterfrågan var enorm på både apparater och material. En stor del av de nyblivna radioentusiasterna byggde nämligen själva sina enkla kristallmottagare, enligt beskrivningar i dagstidningar och veckotidningar. Iförda hörlurar trevade de sedan med en metallspets i en en liten dosa på en kristall tills de plötsligt fick in en sändning.

Det var framför allt skolungdomen som greps av radiofebern och lärare klagade högljutt över att pojkarna försummade skolarbetet för att ägna sig helt åt den nya sporten. Många ungdomar lyckades experimentera sig fram till riktigt välfungerande apparater, och från dem spred sig intresset ganska snart till den övriga familjen.

I september 1924 fick en stockholmsfamilj äntligen egen lägenhet – efter ett år i nödbostad. Kvinnan firade med att skriva ett brev till DN och berätta om hur vardagen där såg ut. Hon hade tillsammans med man och 5 barn bott i ett rum (snarare avbalkning) som var 7 meter långt, 4 meter brett och väldigt högt i tak. Familjen verkar välbeställd, hade med sig en del möbler – till och med ett piano – och berättar att de magasinerat resten. Dessutom hade de möjlighet att sommartid tillbringa 2,5 månader ”på landet”.

Ändå hamnade de i nödbostad i bostadsbristens Stockholm. De var inte ensamma: bilden ovan visar inkvarterade barn på tjugotalet, av okänd fotograf (CC-BY) Stadsmuseet via Stockholmskällan. Här kan man läsa mera om Stockholms nödbostäder.

Redan 1921 hade hembränningen utrotats av smugglingen, och smuggelspriten flödade i Stockholm, främst från skärgården. Den bedrevs både av storsmugglare och ”vanligt folk”. Årskrönikan 1924 rapporterar:

Smugglingen från Skärgården pågår som vanligt. Häromdagen kom exempelvis fröken A med ångaren Blidösund från Köpmanholm med fem liter sprit gömt i kläderna, och med samma båt kom fru Ö med tre liter. Med Blidö åkte några dagar senare ovanligt många till Stockholm för att omsätta smuggelsprit, bland dem fröken E med 10 liter, fröken SS med 22, och fröken P med ett tjugotal. Och på ångaren Vaxholm III upptäcktes att en kvinnlig passagerare inte bara hade 3 liter sprit i bagaget. Dessutom hade det fyra månader gamla barn hon bar på armen en liter i sin linda.

Ända sedan 1800-talet hade svenskarna haft oktober som den stora flyttperioden – från början för att det passade bondesamhället bäst att statarna sa upp sin tjänst efter septemberskörden. Men flyttandet fortsatte länge att prägla oktober månad – trots olägenheterna med att alla flyttade samtidigt.

Den 8 oktober 1924 skrev signaturen Sminx i SvD:
Vi har flyttat in vår nya moderna våning i det nya förtjusande huset! Det vill säga våra möbler har flyttat in. Själva bor vi på pensionat ”tills vidare” – vilket kan betyda allt från några till ganska många veckor. Varken huset eller våningen var nämligen färdiga på inflyttningsdagen.

I skolträdgården vid Stora Blecktornet på Söder skrev Aftonbladet 1924 om storstadsbarn som trädgårdsmästare: Vi lever i i ett tidevarv som mer eller mindre berättigat kallats barnens århundrade. Det görs mycket för dem som växer upp i fattigdom med färre möjligheter än andra att få en motvikt mot allt ont som ligger i tiden. Många sänds sommartid ut till kolonier på landet för att få vederkvickelse och styrka.

Och för de övriga finns ända sedan 1907 i Stockholm så kallade skolträdgårdar. Staden ställer upp med mark och 500 folkskolebarn får varje sommar ett litet koloniland att sköta om och sedan ”skörda”.

Den 8 augusti 1924 löd DNs huvudrubrik: GÅTFULLT MORDDRAMA. Ung kvinna anträffad i en säck i Saltsjön. Dagen innan hade två arbetare vid Hammarbyledsbygget under middagsrasten givit sig ner till Saltsjöstranden för att meta. Där såg de en säck som drev in mot de skarpslipade strandstenarna. Den hade konturerna av en människokropp – och ur öppningen stack några hårtestar fram.

En dem skyndade till närmaste telefon och ringde Katarina polisstation, och två konstaplar kom som förde säcken i land. Den innehöll kroppen av en yngre kvinna samt en nattmössa, en näsduk, några glasskärvor och sju metallbitar.

När överståthållarämbetet 1924 genomförde nya trafikföreskrifter kommenterade DN: ”Trafikkultur är ett nytt begrepp, men gående och åkandes rättigheter och skyldigheter har länge varit föremål för höga vederbörandes omsorg och allmänhetens diskussion.” Och så gav man några exempel ur Stockholmsgatornas trafikhistoria.

Första föreskriften i de nya trafikkungörelserna löd:
”För den som går på gångbanans vänstra sida är mötande skyldig att vika åt vänster.”

Det låter ju enkelt, men hade föregåtts av många och långa diskussioner. Stockholms polischef Gustaf Hårleman var djupt bekymrad över stockholmarnas usla gångkultur medan borgmästaren Carl Lindhagen i stadsfullmäktige lär ha kommenterat den Hårlemanska vänstertrafiken: ”Jag har gått fram där det funnits något tomrum.”

Trafikpolis 1925, Spårvägsmuseet, (PD) via Wikimedia

De första automobilerna hade dykt upp på Stockholms gator omkring år 1900, och 20 år senare var trafikstockningarna värre än idag. Den 1 augusti 1924 infördes nya trafikregler, och en del gamla förtydligades och sattes på pränt. Brott mot dem bestraffades med böter. Både gående och åkande stockholmare skulle nu lära sig en smula trafikkultur.

För gående gällde i fortsättningen polismästare Hårlemans gångtrafikreglemente: Mötande var skyldig att vika till vänster för den som gick på gångbanans vänstra sida, och den som stannade på gångbana måste lämna plats för gående.

En morgon i början av augusti 1924 följde SvD med chefen för Skansens naturhistoriska avdelning, intendent Alarik Behm, på ett studiebesök vid Stockholms frihamn. Där hade intendenten observerat vad han kallade ett nytt inslag i huvudstadens vildfauna: En stor koloni backsvalor.

Detta fann han så pass märkligt att han tänkte ta med informationen i första bandet om fåglar i ”Djurens liv” av A E Brehm, för vars svenska bearbetning han var redaktör. Upptäckten hade också väckt intresse hos andra zoologiskt intresserade, bland dem djurgårdsintenden Öhrström och professor Lönnberg, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien mm. Och nu hos SvD.

På SvDs bild ovan syns i jordbrinken ingångarna till backsvalans bon inne i grusmassorna. Artikelrubrik: ”Grå flugsnappare, backsvala och stenskvätta har blivit stockholmare”.