Vid porten på Fjällgatan 34 finns en blå kulturhusskylt om “Stigbergets Borgarrum” samt skylten “ANNA LINDHAGENS MUSEUM”. Det var hon som skapade det lilla museet högst upp i huset som visar hur en tjänstemannafamilj bodde omkring 1860. Det är öppet på söndagar och för grupper. (Bilder: Ingemar Lindmark)

Anna Lindhagen (1870–1941) är nog mest känd för att ha startat koloniträdgårdsrörelsen i Sverige, och hon arbetade för att bevara Stockholms gamla miljöer, med små stugor och täppor. Hon var också djupt engagerad i bland annat kvinnlig rösträtt, arbetstidsreglering och barns rättigheter. Hennes far Albert Lindhagen ledde projektet att förvandla småstaden Stockholm till en storstad.

När Allmänna barnhuset istället för att vara barnhem blev en genomgångsanläggning för barn på väg till fosterföräldrar flyttades alla barn som bodde där ut i landet. Den största gruppen, 126 barn, hade 1785 rest till fosterföräldrar i Ljusdal, och masstransporterna fortsatte en bit in på 1790-talet.

I oktober 1787 flyttades 49 barn till olika församlingar i Hälsingland för vidare placering i olika fosterhem. I sällskap med prästen och magistern Anders Bergmark samt två sköterskor färdades barnen en vecka i höstrusket, på leriga vägar och med ihållande regn och blåst. Sedan skrev magistern en utförlig rapport till Barnhusets direktion.

Stiftelsen Allmänna Barnhuset grundades 1633, då kronan skänkte mark och pengar till det första barnhuset i Sverige. Vid 350-årsjubileet 1983 intervjuade SvD den forne barnhuspojken Sven Axel Grönlund, som då var 78 år och hade levande barndomsminnen.

Sven Axel föddes i maj 1906 i Katarina församling och togs redan den 6 augusti “mot 500 kronor” in på Allmänna Barnhuset vid Norrtullsgatan. Den första fostermodern fick han efter fyra månader, men änkan Lång i Nygård lämnade tillbaka honom redan tre månader senare, trots att han var frisk och kry. Så fortsatte det: Under de första sex åren hade han sju olika fosterhem.

Strax före jul 1816 försvann en bonddräng mystiskt under en resa till Stockholm, där han skulle sälja varor åt sin husbonde. Man visste att han fått skjuts av tre bonddrängar, och vid Stora Nygatan hade någon sett dem gräla om priset. Efter det hade ingen sett drängen – varken död eller levande – men polismästare Wannqvist var ändå säker på att de tre vännerna hade lurat iväg och rånmördat honom, och grep dem raskt.

I februari 1818 hade fortfarande ingen kropp hittats, och den unge stridbare litteratören Carl Gustaf Walberg polisanmälde polismästare Wannqvist för olaga arrestering och våld mot oskyldiga.

Carl-Oscar visste inte vad han ville bli när han 1936 blev konfirmationskamrat med sonen till en postkontrollör, som rekommenderade statens “lilla, men säkra kaka” och erbjöd sig att försöka hitta ett jobb åt den unge konfirmanden. Två dagar senare började Carl-Oscar i brevbäringen på Stockholm 1, och han blev kvar på Posten fram till pensioneringen 1983. På Postmuseum finns hela hans berättelse: Från »pinne « till »ux«. Nedan en del av minnena, samt blandade bilder från Postmuseum.

Efter några dagar fick jag gå själv, utan handledare. I ett kvarter med nästan bara gamla hus utan hiss blev jag “pinne” som man kallade brevbärare som inte alternerade med de andra i laget. Varje dag bar jag ut posten på morgonen, och ibland ytterligare någon gång.

Gustaf Albert var bara 4 veckor gammal när han 1861 lämnades in på Allmänna barnhuset. Så gjorde många ogifta mödrar som såg små möjligheter att kunna försörja sina barn. Men det kostade ganska mycket att lämna ett barn till Allmänna barnhuset. 1903 betalade Nils Gotthards mamma exempelvis 500 kronor för att få sin son intagen.

Ibland kunde man få hjälp från fattigvårdsnämnden, men det fanns också en möjlighet att “amma in” barnet. Så gjorde Gustaf Alberts mamma Carolina Länngren. Det innebar att mamman anställdes som amma på barnhuset för att under 8 månader amma sitt eget och andra barn. Ammornas barn blev inte kvar lika länge – Gustaf Albert lämnades efter fyra månader till en fosterfamilj.

Nils Gotthard var bara 12 dagar gammal när han 1903 lämnades in på Allmänna Barnhuset vid Norrtullsgatan i Stockholm. Därifrån utackorderades han några månader senare som fosterbarn till en familj på landet. Som vuxen skrev han flera gånger till Allmänna barnhuset för att försöka hitta sin biologiska mamma. Till slut lyckades han.

Till Allmänna barnhuset lämnades många barn med ogifta och fattiga mammor som inte hade möjlighet att ta hand om dem. I registret anges Nils Gotthards mamma först som “okänd”. Från slutet av 1700-talet till en bit in på 1900-talet var det nämligen möjligt för båda föräldrarna att vara anonyma. Lagen tillkom för att förhindra mord på oönskade spädbarn i en tid då det var mycket skamligt att vara ogift mor.

I augusti 1923 rapporterade DN om en ung stockholmska som plötsligt blivit “fostermor”. Det hände på snälltåget från Mjölby, och hon var på väg hem till huvudstaden. I kupén fanns även en ung mor med en liten gosse, och efter 20 minuter blev hon ombedd att ta hand om pojken ett ögonblick medan modern uträttade ett ärende.

Istället försvann hon för att aldrig komma tillbaka. Den unga kvinnan genomsökte småningom hela tåget, men mamman verkade helt enkelt ha klivit av vid någon station. Kvar i kupén hade hon lämnat en unicabox med diflaska, kläder och andra förnödenheter.

På DNs Namn och Nytt-sida utbröt den 11 augusti 1923 en livlig debatt. Det började med ett läsarbrev som publicerades under rubriken “Kärlek vid trettio?”:

Vi är 6 ungdomar i åldern 20-24 som har s k syjunta. Nu har vi delade meningar om en OGIFT kvinna på 30-35 år kan väcka en mans kärlek. Jag skulle gärna se att även herrarna ville svara ett sanninngens ord. Här är ju alla okända, så någon artighet behöver inte iakttagas!”
/Sign Tvivlande 22-åring.

TVÅ DAGAR SENARE publicerades de första svaren, där många erfarenheter skymtar. Alla män utom en svarade JA, en 30-årig ungkarl tyckte frågan var barnslig och sign Larsson trodde blint på ödet.

Den 19 juni 1865 rapporterade tidningarna om en märklig händelse:
Den som i går afton kl. omkring klockan 9 passerade över Slussen mot Järnvågen mötte en människomassa på flera tusen personer, som under väldiga skrik och hurrarop rusade utför Stora Glasbruksgatan med en stor röd flagga. Någon ropade: “Ryssen kommer!” och ett par högre militärpersoner i området lär ha blivit så rädda att de gömt sig i källare och på vind. Framför basarbyggnaden vid Carl Johans torg stoppades folkmassan av en större polisstyrka förstärkt av en militärpatrull.

Vad hade hänt?

Vid Mosebacke torg står sedan 1945 en skulptur. Den heter ”Systrarna”, men de unga kvinnorna är inte systrar. Konstnären Nils Sjögren inspirerades av en tragisk händelse som på sin tid blev mycket omskriven i dagstidningarna och även senare satt mångas fantasi i rörelse.

DNs artikel den 20 september 1911 började:

Två flickor söka döden tillsammans.
Anträffade som lik i Hammarby sjö igår.

Förtfiflan öfver att ej få komma hem orsaken till dubbelsjälfmordet.

1930 års Söder beskrivs i DN som en liten värld för sig uppe bland bergen, svårtillgänglig på grund av “Sluss-eländet“ (den besvärliga trafiksituationen före 1935 när den klöverbladsformade “trafikkarusellen” stod färdig). Turister besöker sockerdricks- och kaffeterrassen på Fjällgatan för att beundra utsikten, men “de vanliga” stockholmarna tar sig nog till Söder bara när de vill visa släkten från landet hur Stockholm ser ut på lite håll.

Och reportern tillfogar nostalgiskt: De två senaste årtiondenas stadsplanerare och byggmästare har gjort vad de kunnat för att förstöra Söders charm, med krokiga gator och gränder, och plankomgivna täppor med röda kåkar. Tidigare har här funnits många hantverkare, men nu försvinner de. En kammakare finns dock kvar – hittills.