Klockan 03.12 fredagen den 12 mars 1926 skakades Stockholm av en explosion så kraftig att tusentals fönster blåstes ut och de flesta invånarna i den centrala staden väcktes. En droskbil hade exploderat på Pipersgatan i höjd med Piperska muren, bara några hundra meter från polishögkvarteret.

Och det var ingen olycka utan en bilbomb – senare känd som ”Piperska smällen” eller ”Flyborgska smällen”. Offret hette Sixten Flyborg.

På Stockholmskällan berättar brandkapten Andreas Grill hur han råkade förhindra ett tidigare mordförsök. När han åkte med i Flyborgs bil på väg hem från en fest plockade gärningsmännen bort dynamiten från den bilen.

Fortsätt läsa “1926: Natten när stockholmarna skrämdes ur sängen av den “Piperska smällen” 💥”

Bild: Nödbostäder Stadshagen 1917 (PD), via Wikimedia

På 1920-talet var bostadsbristen i Stockholm värre än någonsin, och husvilla bodde i nödbostäder i kaserner, gymnastiksalar, fabriker, skolor – i stora sovsalar eller nödtorftigt avbalkade bås. Här kan man läsa mera om Stockholms nödbostäder. En del föredrog kolonistugor, till och med vintertid. En av 150 vinterboende kolonister i koloniområdet Iris vid Drottningholmsvägen kommenterade belåtet:

Vi har aldrig under 14 grader varmt i stugan på mornarna, och det tror jag är ett strå vassare än i Stockholms stads nödbostadskasern vid Vitabergsparken.

I artiklar från 1920-talet kan man läsa om dramatik i nödbostäderna – mordförsök, självmord med dynamit, massförgiftning med cyanid. Men även vardagen var pressande i provisoriska boenden med gemensamma överfyllda kök och olidliga toalettförhållanden.

Fortsätt läsa “För 100 år sen: Vardag och dramatik i Stockholms nödbostäder”

Vid 1800-talets slut fanns i Stockholm två stora tillverkare av mekaniska verk till torn- och byggnadsur: G.W. Linderoth och F.W. Tornberg. Tornberg är mest känd för “Tornbergs klocka” vid Nybroplan – klassisk mötesplats för stockholmarna under många år. (Fast det fanns flera klockor som kallades så.) Vid Linderoths unika kalenderur, numera vid Norrmalmstorg, samlades man vid nyår för att se årtalsskylten bytas ut.

Samma urmakare hade även ansvaret för att alla Stockholms kyrktornsur en gång i veckan drogs upp och justerades – ett inte ofarligt uppdrag.

Fortsätt läsa “1929: Rapport från tornurmakarens arbete – inget för svaga nerver”

Från januari 1892 och över 70 år framåt satt på fasaden till Drottninggatan 28 en märklig klocka, som stockholmarna samlades kring vid årsskiftet för att se det nya årtalet ersätta det gamla.

Linderoths kalenderur visade sekund, dag, veckodag, månad och år. Allt utom årtalet uppdaterades automatiskt, men för varje år målades en ny årtalsskiva som vid tolvslaget sattes in manuellt – under högtidliga former och applåder från publiken.

I huset låg G.W. Linderoths urfabrik och urhandel. Linderoth kom 13 år gammal till Stockholm för att bli urmakare, blev några år efter gesällprovet försteman hos urmakare Malmström och övertog vid hans död verksamheten som han drev vidare med sin familj.

Fortsätt läsa “Berättelsen om Linderoths kalenderur, som nyligen fyllde 132 år.”

Husmoderns presentbok “Etikett och god ton” innehåller regler för livets alla(?) skiften. Ett kapitel handlar om rökning. Boken utkom i två delar och ingick i Husmoderns bibliotek. Husmodern var en veckotidning “för de svenska hemmen” som gavs ut mellan 1917 och 1988.

Det skulle ta lång tid innan rökningens farlighet var officiellt fastslagen. Enligt en annons från 1930 skyddade Lucky Strike till och med mot halsirritation och hosta, eftersom “tobaken rostades i stället för att soltorkas” som för andra märken.

Många regler för rökare fanns det i boken. Nedan några av dem.

Fortsätt läsa ““Allt om rökning”: 1932 års etikettsregler för rökare – manliga respektive kvinnliga”

SvDs årsbok 1924 skrev om årets mode: Den modärna kvinnosilhuetten övergick 1924 mer och mer till den absolut linjal-raka, under höstsäsongen fullt ut genomfört i såväl kappor som klänningar, även stora aftontoaletter. Promenaddräkten har alltmera ersatts av s k “ensemble”, klänning med tillhörande kappa, som skulle nå mellan en tredjedel och en decimeter ovanför kjolens kant.

Kjolens längd var under våren moderat för att på hösten plötsligt övergå till att bli “outrerat kort” (det vill säga strax under knäet).

Fortsätt läsa “1924: Det spännande året när både kjolar och frisyrer blev korta – och annorlunda”

På femtiotalet visste alla barn att om man åt äppelkart kunde man få BARNFÖRLAMNING – liksom (kanske) om man lekte i lövhögar. Särskilt skrämmande var förstås att man inte visste orsaken och att det inte gick att förutse vem som skulle bli sjuk. Bara att det var mest barn, och de flesta kände någon drabbad.

Barnförlamning, eller polio, har funnits länge, men i slutet av 1800-talet blev viruset aggressivare, sjukdomen började gå i epidemier och i motsats till andra infektionssjukdomar ökade polion under det framväxande välfärdssamhället.

Fortsätt läsa “När barnförlamningen härjade”