Strömbadet – populärt kallbadhus eller kloakbad?

Strömbadet var 1884-1936 Stockholms första flytande kallbadhus. Redan från början fanns dock vissa problem.

Strömbadet - Mälardrottningens kloakbad

I SvD årsboks kapitel “Ur Stockholms liv och leverne 1928” finns bilden på “Mälardrottningens kloakbad” som illustration till att det under sommaren funnits anledning att begrunda Strömvattnets dåliga beskaffenhet: Redan i februari drev en storm upp bottenvattnet till ytan med påföljd att fisken dog massvis och en intensiv svavellukt spred sig över trakterna kring Norrström.

Fortsätt läsa “Strömbadet – populärt kallbadhus eller kloakbad?”

När mjölkhustrun från Lidingön bad Herrar Lif-Gardister att fara och flyga

Eller hur man nu ska översätta det till nutida svenska. KBs artikelarkiv ligger samtliga svenska dagstidningar, med annonser och allt – åtminstone fram till 1912. Så ”nyheterna” är lite gamla – men man känner ändå ofta igen sig. Exempelvis i ilskan hos insändaren i tidskriften Nyaste Freja den 10 augusti 1841. Fast man måste beundra det eleganta språket hos denna “menlösa mjölkhustru”.

Smakprov (med några ordförklaringar inom parentes):

Fortsätt läsa “När mjölkhustrun från Lidingön bad Herrar Lif-Gardister att fara och flyga”

Handel förr och nu: Från bond- och mångelskehandel till snabbköp.

I privilegierna för Stockholms stad 1563 stod att all handel skulle drivas på Stortorget – Stockholms äldsta torg. Det låg mitt i stan och fungerade som ett nutida köpcentrum, fullt av handelsbodar med luckor mot gatan, ungefär som våra tiders kiosker. Här öppnades även Sveriges första apotek 1575.

Bilden ovan visar Stortorgets julmarknad 1859, av Dahlström, Carl Andreas (CC-BY) Stadsmuseet via Stockholmskällan.

Fortsätt läsa “Handel förr och nu: Från bond- och mångelskehandel till snabbköp.”

Hygien – från omoraliska badhus via “Lort-Sverige” till “No Shower”.

hygien i zinkbalja

Det var först på 1940-talet som badrum började bli allt vanligare i Sverige – åtminstone i städerna. Dessförinnan skötte de flesta sin hygien genom att tvätta ansikte och händer, ibland bada i en balja i köket eller på gården. Och utedassen hade ofta flera hål i rad. Inget av det här var särskilt privat.

Fortsätt läsa “Hygien – från omoraliska badhus via “Lort-Sverige” till “No Shower”.”

Sotargossarnas livsfarliga liv på Stockholms tak och skorstenar

Ända in på 1900-talet riskerade sotargossarna livet varje dag. Ibland blev de till korta notiser i tidningarna, som i SvD 1887 om en förolyckad sotargosse: ”En sotargosses lif”:

När 16-årige sotargossen Karl August Sjöstrand skulle sota i ett kök i det ”k. slottet tillhöriga Oxenstjernska huset” måste han först klättra upp på taket till det något högre huset på Storkyrkobrinken 4. Han halkade i snön på plåttaket, störtade handlöst ner 5 våningar till den stenbelagda gården och fördes medvetslös till Serafimerlasarettet, där han efter en halvtimme avled utan att ha återfått sansen.

Fortsätt läsa “Sotargossarnas livsfarliga liv på Stockholms tak och skorstenar”

Damimitatören och lösdrivaren Karl Johan Lidberg (1883-1950)

Karl Johan Lidberg skulle just fylla 16 år när han åkte fast första gången, för stöld av en röd damperuk. Han lånade peruken (värd 35 kr) under falskt namn och sa att han skulle provsjunga på Novilla varieté på Djurgården. Han hade nämligen redan då börjat uppträda som s k ”damkomiker”.

Eftersom Lidberg inte återlämnade peruken anhölls han av “detektivkonstaplarna” Jansson och Öberg i Gröna Lund.

Fortsätt läsa “Damimitatören och lösdrivaren Karl Johan Lidberg (1883-1950)”

På besök i en av de idylliska söderkåkarna på den gamla goda tiden

Kamp på hungerns Söder för att få behålla barnen” var rubriken när SvD 2020 intervjuade Anita Lindberg om hennes farmors mor, Emilia Gustafsson, som 1917-23 bodde i Blockmakarens hus på Stigbergsgatan 21. Fast Emilia bodde inte i själva huset. Det var i den f d bakstuga hon flyttat in med sina fem barn, vars pappa strax efteråt dog. 2020 sitter barnbarnet på innergården till huset, där hon 1972 hälsade på sin 92-åriga farmors mor, som hon minns sittande i sin gungstol. Några år senare dog hon i en trafikolycka.

Fortsätt läsa “På besök i en av de idylliska söderkåkarna på den gamla goda tiden”

”Arbetskarlens hustru” – och flera socialreportage av sign W, anno 1840-50

Wendela Hebbe som kallas Sveriges första kvinnliga journalist, är mest känd för att ha skrivit de första svenska socialreportagen. Hon skrev i Aftonbladet under flera signaturer, vilket inte var ovanligt vid den här tiden, de kunde fungera både som skydd och varumärke. Och det ansågs inte fint att skriva för pengar, särskilt inte för kvinnor.

Wendela Hebbe uppsökte de utsatta i deras hem och lär ha tagit emot dem i sitt eget. Och så startade hon insamlingar för att hjälpa dem hon skrivit om, uppgav ofta exakt var de bodde så att folk kunde komma hem till dem med förnödenheter.

Fortsätt läsa “”Arbetskarlens hustru” – och flera socialreportage av sign W, anno 1840-50”

Wendela Hebbes – Sveriges första kvinnliga journalist, och mycket mer än så.

Wendela Hebbe var författare, redaktör och journalist. Hon föddes 1808 i Jönköping, som en av tre systrar som pappa kyrkoherden Samuel Åstrand brukade kalla fröknarna Frågvis, Näsvis och Envis. Den ständigt vetgiriga Wendela var fröken Frågvis och fick en bred utbildning i språk, musik och naturvetenskap, vilket var ovanligt för flickor under 1800-talets början. Möjligen fick hon ”ersätta” den ende brodern, som dött som barn. Hon var nästan 30 år när hennes liv tog en ny vändning.

Fortsätt läsa “Wendela Hebbes – Sveriges första kvinnliga journalist, och mycket mer än så.”

Stockholmsäktenskap – ett tecken på att Stockholm var ett syndens näste. Eller?

Under 1800- talet fick Stockholm ge namn åt ”Stockholmsäktenskap” eller ”gifta på stockholmska”, det vi nu kallar samboförhållande. Det förekom inte bara i Stockholm, men där var det trots 1850-talets stränga syn på utomäktenskaplig sexualitet så vanligt att 45 procent av alla barn föddes utanför äktenskapet. Många ogifta gravida landsbygdsflickor kom också till staden för att ”obemärkt” föda sitt barn.

Stockholm blev känt som ett ”syndens näste”, där man kunde leva ihop utan alltför stor social kontroll. Och den sociala kontrollen bland släkten ute i byarna fanns förstås inte i storstan.

Fortsätt läsa “Stockholmsäktenskap – ett tecken på att Stockholm var ett syndens näste. Eller?”

Stockholmarnas olika språk – stockholmska, ekensnack, söderslang… Och så lite knoparmojpoesi.

Vad är egentligen stockholmska? Wikipedia beskriver det som ett samlingsnamn för de olika dialekter och sociolekter som talas i Stockholm. Det kan vara svårt att definiera stockholmska eftersom den så lätt plockar upp ord från andra dialekter/språk och kan ändra sig helt mellan generationerna.

I boken ”Stockholmsspråk – dialekt, ekenssnack och rikssvenska” av Magnus Hansson kan man läsa: Stockholm har länge varit en plats dit människor från olika delar av Sverige flyttat och stockholmsdialekter är därför blandningar av en rad andra dialekter. Från stockholmskan sprider sig ofta uttal och ordvändningar sen vidare ut i landet för att till slut ses som rikssvenska.

Fortsätt läsa “Stockholmarnas olika språk – stockholmska, ekensnack, söderslang… Och så lite knoparmojpoesi.”

Trasfröken – ett av 1800-talets mest kända Stockholmsoriginal

Hennes riktiga namn var Augusta Dorothea Eklund, men på hennes bevarade skalle står bara ”Trasfröken” och ”69 år”. Hon är en av dem som hamnade i rasforskarna Anders och Gustaf Retzius kraniesamling på Karolinska Institutet, utan att bli tillfrågad.

Ändå hade det börjat så bra – åtminstone enligt en version föddes hon 1826 som enda barnet, med föräldrar som strävade efter att genom en fin uppfostran ge henne möjlighet till ett lyckligt och framgångsrikt liv.

Fortsätt läsa “Trasfröken – ett av 1800-talets mest kända Stockholmsoriginal”

Mars 1848: Revolutionsdyningar i Stockholm! 22-årigt ögonvittne berättar.

Lördagen den 18 mars 1848 samlades tusentals nyfikna utanför De la Croix’ salong vid Brunkebergstorg. Man förde oväsen och hurrade, men det rådde ingen större oordning – ännu. När massan rörde sig vidare var den unge Claës Lundin en av många nyfikna som följde med för att se ”hvad det skulle bli af”. 1904 berättar han i sin bok ”En gammal stockholmares minnen” vad som hände sen:

Fortsätt läsa “Mars 1848: Revolutionsdyningar i Stockholm! 22-årigt ögonvittne berättar.”