Mäster Planks specialitet var likkistor. Men vilka likkistor!

”Jag gör inte sådant där fuskverk som Pettersson uppe i Östra Kvarngränd” försäkrade Plank. ”Petterssons kistor håller bestämt inte ett halvt år i jorden. Men mina är gjorda med omsorg, starka och bekväma, och står sig till domedag.”

Mäster Plank var född och uppfostrad i snickeriet, och höll styvt på sin värdighet som en riktig ämbetsmästare, som slitit duktigt ont som lärling. ”Ont skall en pojke slita, det är snickeriets första lärospån”, menade han. Claës Lundin har berättat mera om Planche & C:o.

I Stockholms bysättningshäkte, gemenligen kallat ”Bysis”, låstes de in som inte kunde betala sina skulder. Från början hade häktet funnits i dåvarande slottets norra flygel vid yttre borggården, men 1782–1872 låg det på Hornsgatan, i kvarteret Uven större.

Där var Sigge Svenman en gärna sedd gäst. Han stannade aldrig länge, men återkom ofta. ”Jag ger bara gästroller”, brukade han säga och erkände att han aldrig hade tråkigt där. Egentligen var det inte så svårt att förstå varför. Till dessa stackare som varit instängda i flera månader, kanske år, kom han ju med färska nyheter från det glada stockholmslivet, och han hälsades alltid hjärtligt välkommen av dem han kallade ”vännerna på Söder”.

Red Birger Schöldström rapporterade utförligt om skandalen. Själva duellen ägde rum i en skogsdunge, men redan månaden innan hade den den flanerande allmänheten på Drottninggatan kunnat se två utsökt eleganta herrar i färd med att klå upp varann med knytnävar och käppar. 

Den ene var Konungariket Portugals nyutnämnde diplomatiske representant, vicomte Antonio da Cunha de Soto Maior Gomes Ribeiro d’Asevedo e Mello. Den andre var Erik Baker, som ”tåldes inom Stockholms högre societet endast för att han var son till en förnäm engelsman och en ännu förnämare svensk dam”.

Den 15 januari 1904 skrev DN: ”Tidnings-Boije är död, och hela Stockholm talar om det. Åtminstone under några timmar.” Johan Fredrik Boije var välkänd av stockholmarna som ett av de sista riktiga stockholmsoriginalen. I en revy av Emil Norlander spelades han av den kände skådespelaren Victor Lundberg, och Norlander beskriver honom i ”Rännstensungar o storborgare”:

Den smutsige gamle kolportören med det gråa stripiga skägget, den gröngula gamla ulstern, den buckliga hatten, men framför allt med den väldiga packen gamla smutsiga tidningar, buren halvt under armen, halvt uppå ryggen.

Så skriver DN i maj 1916, och beskriver nostalgiskt några ur ”det gamla gardet”, med teckningar.

”Halta Bergström”, även kallad ”Klas med kryckan” var damernas skräck och polisens svurne fiende. Ingen vet varifrån han kom, men han var från början skomakare – tills han insett att han var för frihetsälskande för det yrket. Vid 54 års ålder hade han redan i åratal hoppat omkring på sin krycka, oftast utan rock och med en galosch på den ofärdiga foten. Han anträffades säkrast vid Blanch eller Norrbro, men var egentligen inte så bofast nånstans.

Författaren Harry Ahlberg fick fina recensioner men aldrig något stort genombrott – möjligen för att han inte beskrev Söders höjder som en idyll, utan som det var. Han föddes 1920 på Tavastgatan och hans pappa Gustaf tillhörde tullpackhuslaget i Stadsgården: Iförd svart skärmmössa och med sin bruna unicabox i näven försvann han med de andra farbröderna nedför Mariaberget tidigt om mornarna. Tills han dog i en blodsjukdom när Harry var fem.

Harry hann aldrig riktigt lära känna honom, men minns ”en mild far – kanske för att han var sjuk”. Han sattes på Maria barnkrubba medan mamman gick som hjälp i familj.