Polisstation 1906, av P F Röding (CC BY 4.0) via Wikimedia

I Nya Stockholm skriver Claës Lundin stolt om 1890 års moderniserade polis: Inget annat ämbetsverk måste allmänheten besöka av så skilda anledningar som Stockholms polisverk. Här står man till svars för brott, får upprättelse, lämnar upplysningar. Eller anmäler en konsert eller föreläsning, anhålls för lösdriveri, fylleri eller slagsmål, söker sig in på arbetshuset…

Ännu i mitten av 1880-talet måste den som infann sig i ett administrativt ärende trängas med brottslingar, fridstörare och andra »poliskunder». Den osunda och vämjeliga lukt som uppkom av denna sammanblandning steg upp i huset och spred sig till alla ämbetslokaler.

Men nu har detta ändrats.

Fortsätt läsa ”Så gick det till i poliskammaren och på polisstationen år 1890”

En artikel på DNs förstasida rapporterar i mitten av juni 1914 att en 13-årig gosse i Gustaf Vasa folkskola stämt sin överlärare. Den stora frågan var:

Är hans skador följden av aga eller av gossens våldsamma motstånd?

Uno Jansson, son till en änkefru i Vasastaden, ska ha blivit så strängt agad av skolans överlärare, hr J J Dalström, och en annan lärare, hr K Eklund, att han enligt läkare torde få men för livet.

Fortsätt läsa ”Ett uppseendeväckande fall av skolaga 1914”

I slutet av 1600-talet började Sverige importera kaffe och de första kaffehusen öppnades i Stockholm i början av 1700-talet. På 1800-talet blev kaféerna allt populärare. Där serverades även alkohol (öl, vin och sprit var mycket billigare än kaffe). På 1880-talet fanns mer än 800 kaféer i Stockholm som serverade alkohol – och ett trettiotal där man bara kunde dricka kaffe.

I Nya Stockholm skriver Claes Lundin 1890 om Stockholms många kaféer.

Fortsätt läsa ”Tysta Mari och Lagerlunden – och andra kaféer i 1800-talets Stockholm”

Filmen ”Historien om Roslagsbanan” (2019) är fylld av möjligen onyttigt vetande, bland annat att smalspåriga järnvägar även kallas ”Swedish three-foot gauge”, eftersom det bara är i Sverige de funnits. Och den enda som fortfarande är i reguljär drift är just Roslagsbanan – det som finns kvar av den.

För banan har varit längre och mera vittförgrenad. I många år gick den dessutom ända in till Engelbrektsplan – och för att få gå in till stan blev den elektrifierad redan ungefär 30 år tidigare än övriga svenska järnvägslinjer.

Men historien började redan i slutet av 1800-talet.

Fortsätt läsa ”Roslagsbanans stolta historia”

I DNs söndagsbilaga den 4 januari 1925 skriver signaturen Eth K (dvs journalisten Elisabeth Krey-Lange) om Elsas nya lägenhet. Bara ett år tidigare bodde hon i en mörk lägenhet med sotande, glödhet järnkamin samt en trogen Tilda, som enväldigt skötte hushållet. Onsdagar och lördagar bakade Tilda, och bara då fylldes varmvattenbehållaren så att det fanns varmvatten. Tilda tvättade blusar och spetsar i köket, och varannan månad bykte hon med hjälp av fru Andersson i husets gammalmodiga tvättstuga. Det var Tilda som styrde och ställde i hushållet, ”Elsa var som en vante i hennes händer”. Men nu var allt annorlunda.

Fortsätt läsa ”Ett nutidsenligt Stockholmshem anno 1925 – på väg mot den elektriska ensamjungfrun”

Det svenska samhället har varit mer reglerat än nu – åtminstone vad gäller flyttdagar. För att resa inom Sverige var man fram till 1860 tvungen att ha ett inrikespass och flytta en speciell dag: ”Fardagen” var den dag på året då anställnings-, hyresavtal och arrenden upphörde att gälla.

Länge var fardagen Mickelmäss (29 september), eftersom flera arbeten i det gamla bondesamhället avslutades då, men då den slutat vara helgdag flyttades fardagen till den 24 oktober. Sen hade man en vecka på sig att genomföra flytten – ett slags semester utan lön, den så kallade ”slankveckan”.

Fortsätt läsa ”Den stora oktoberflyttningen – en folkvandring som försvann.”

I det gamla Stockholm fanns mycket spöken och skrock – inte så konstigt i en så gammal stad. I de nya förorterna är det mera oväntat – framför allt i dess supermoderna, vardagliga tunnelbana.

Ändå finns där en spökstation och ett spöktåg (minst). När norra Järvabanan byggdes i slutet av 1970-talet planerades en ny stadsdel söder om Kista, med främst myndighetskontor. Mellan Hallonbergen och Kista började man därför bygga stationen Kymlinge. Men planerna ändrades och bygget blev stående. Tunnelbanor i trafik dundrar förbi den övergivna perrongen utan att behöva sakta in.

Fortsätt läsa ”Förortsspöken av mångahanda slag”

Aftonbladet skrev entusiastiskt: “Proppen i pulsådern borta. Det tekniskt kanske svåraste problemet i hela T-banebygget löstes med att ”trafikströmmen gick under Strömmen”. T-banorna i norr och söder förenades till Stockholms pulsåder. Alla i Storstockholm blev nära grannar, ”sovstädernas” isolering upphörde.

Inför invigningen var 1900 personer bjudna till det största kalas som någonsin hållits i Stockholm, skriver SvD – en bullrig folkhemsfest med ingenjörer, verkmästare, förmän och arbetare, ett statsråd och ett antal honoratiores. Vid tre honnörsbord i mitten av perrongen, bakom chokladautomaten och pressbyrån, satt ett 40-tal utländska gäster från London, Moskva, Leningrad, Berlin, Paris och flera amerikanska städer.

Fortsätt läsa ”1957 var året när linjerna kopplades ihop till en RIKTIG T-bana!🚉”

Inte långt efter att stadsfullmäktige 1941 slutligen bestämt att Stockholm skulle bygga ett tunnelbanenät gick Hitler in i Sovjet – och alla stora projekt sköts upp. Men direkt efter kriget började man gräva. Det var tufft, man måste gräva djupt ner i Brunkebergsåsens sand och grus för att småningom få plats med bland annat tunnelbanan.

Resultatet av grävandet blev en av Stockholms ”riksgropar” (det finns flera). Ett möjligt ursprung till namnet kan vara det gamla kvarteret ”Gropen” som en gång låg ungefär där Sergels torgs-rondellen idag ligger.

Fortsätt läsa ”Det mödosamma tunnelbanebyggandet – till första turen till förorten”

Sen spårvagnen kommit till Stockholm 1876 förblev den stockholmarnas främsta gemensamma transportmedel ända fram till 1950-talet. Men när nätet av spårvägar och förstadsbanor växte och ytterligare förstäder planerades blev det allt tydligare att den expanderande spårvagnstrafiken inte skulle få plats på gatorna.

1908 tillsattes en av flera kommittéer, en kartan i SvD samma år visar ett förslag till framtida ”stadsbanenät”, precis som i London, Paris, Berlin, New York. Huvudstationen skulle ligga under Hötorget, varifrån tre linjer skulle förgrena sig. Det saknades dock ännu en förbindelsen söderut, som borde gå under Strömmen, gamla staden och slussen för att på Carl Johans torg ansluta till en (förlängd) Enskedebana.

Fortsätt läsa ”Tunnelbana eller inte tunnelbana? De långa diskussionerna – och byggstarten”

Några välkända PUB-historier: 1917 var Lenin på väg hem till Ryssland för att göra revolution. Vid ett uppehåll i Stockholm köpte han en kostym för 100 kronor på varuhuset PUBs herrekipering. Expeditens barnbarnsbarn har berättat. Några år senare anställdes tonåriga Greta Gustafsson på hattavdelningen. Hon hade tidigare jobbat på en frisersalong på Götgatan, men på PUB fick hon även medverka som mannekäng i reklamfilmer. Filmerna visades på Stockholms biografer – och Greta Gustafsson blev småningom Greta Garbo.

Fortsätt läsa ”PUB vid Hötorget: Varuhuset försvann – men namnet lever kvar”

I slutet av femtiotalet höll jag föredrag om rökningens skadeverkningar. Då rökte ”alla” (utom jag): föräldrar, kompisar, arbetskamrater. Och de rökte överallt: i bilar, vid matbordet, på toaletten, vid sammanträden och i arbetsrum. Fram till 1994 hade skolorna rökrutor och längst bak i flygplanet rökte man ända fram till 1997 (EU), 1988 (SAS inrikes).

På 70-talet var halva Roslagsbane-vagnar reserverade för rökare. Man såg utifrån hur dimman låg tät därinne (och spred sig genom dörren in till icke-rökarna), så att inte ens rökarna ville sitta där. På SJ lär inte heller så många ha velat sitta i rökkupéerna, de gick bara dit för att röka.

Fortsätt läsa ”På den gamla goda tiden: När rökning var ofarligt – trodde vi.”