1878 när Carl Wilhelm var 12 år skrev han ett brev till Allmänna barnhuset för att fråga efter sin biologiska mor Carolina Rosina, som han inte haft någon kontakt med sen han var två. Han blev intagen på Allmänna barnhuset i Stockholm när han var 11 dagar gammal, som ”ambarn”: Istället för att betala tog hans mamma 8 månaders anställning som amma för sitt eget barn och ytterligare ett. Dessutom skötte ammorna diverse sysslor på hemmet, och troligen blev modern kvar där när sonen redan efter fyra månader flyttade för att bli fosterbarn hos torparen Fredrik Carlsson och hans hustru på gården Götheborg i Frötuna, nära Norrtälje.

Fortsätt läsa ”Brevet från barnhusbarn nr 11048 Carl Wilhelm Nyberg”

Josabeth Fredrica Paulina Sjöberg var en obemärkt ensamstående kvinna med begränsade medel som levde i olika uthyrningsrum på Södermalm. Tolv rum blev det under 40 år, enklare ju närmare ålderdomen och den absoluta ensamheten hon kom. Hon försörjde sig som musiklärarinna, och hade egna möbler att inreda sina rum med: pinnsoffa med lapptäcke, runt bord, högt skåp och byrå med spegel, samt gitarr och klavikord, senare utbytt mot taffelpiano.

Allt känner man igen från hennes akvareller. För på fritiden tecknade och målade hon sin omgivning – fast inte alltid precis som den såg ut under hennes tid, utan som hon föreställde sig “den gamla goda tiden”.

Fortsätt läsa ”Mamsell Josabeth blev känd först 50 år efter sin död – 36 år senare hedrades hon med egna trappor”

”Jag har många mammor, men någon riktig mamma har jag ändå inte” skrev ett trettonårigt barnhusbarn som bad att få reda på vem hon egentligen var, efter att ha måst byta fosterhem många gånger. I Allmänna barnhusets väldiga arkiv finns förseglade konvolut med livsberättelser om barnen som föddes av ”okända” föräldrar.

Att en far kunde vara okänd är ju inte så konstigt, men mellan 1778 och 1917 hade ogifta mödrar enligt det så kallade ”Barnamordsbrevet” rätt att få sitt barn inskrivet i kyrkoboken som ”fött av okänd mor”. På så sätt ville man minska antalet mord på utomäktenskapliga barn. Modern kunde föda anonymt på annan ort och sedan lämna barnen till en institution för att kunna fortsätta sitt liv.

Fortsätt läsa ”Barnhusbarn: De hemliga konvoluten som kunde förändra livet för barn med ”okänd mor””

Vid porten på Fjällgatan 34 finns en blå kulturhusskylt om ”Stigbergets Borgarrum” samt skylten ”ANNA LINDHAGENS MUSEUM”. Det var hon som skapade det lilla museet högst upp i huset som visar hur en tjänstemannafamilj bodde omkring 1860. Det är öppet på söndagar och för grupper. (Bilder: Ingemar Lindmark)

Anna Lindhagen (1870–1941) är nog mest känd för att ha startat koloniträdgårdsrörelsen i Sverige, och hon arbetade för att bevara Stockholms gamla miljöer, med små stugor och täppor. Hon var också djupt engagerad i bland annat kvinnlig rösträtt, arbetstidsreglering och barns rättigheter. Hennes far Albert Lindhagen ledde projektet att förvandla småstaden Stockholm till en storstad.

Fortsätt läsa ”Den obekväma eldsjälen Anna Lindhagen och hennes lilla museum”

Strax före jul 1816 försvann en bonddräng mystiskt under en resa till Stockholm, där han skulle sälja varor åt sin husbonde. Man visste att han fått skjuts av tre bonddrängar, och vid Stora Nygatan hade någon sett dem gräla om priset. Efter det hade ingen sett drängen – varken död eller levande – men polismästare Wannqvist var ändå säker på att de tre vännerna hade lurat iväg och rånmördat honom, och grep dem raskt.

I februari 1818 hade fortfarande ingen kropp hittats, och den unge stridbare litteratören Carl Gustaf Walberg polisanmälde polismästare Wannqvist för olaga arrestering och våld mot oskyldiga.

Fortsätt läsa ”1818: När den obekväme litteratören JO-anmälde Stockholms polismästare”

Gustaf Albert var bara 4 veckor gammal när han 1861 lämnades in på Allmänna barnhuset. Så gjorde många ogifta mödrar som såg små möjligheter att kunna försörja sina barn. Men det kostade ganska mycket att lämna ett barn till Allmänna barnhuset. 1903 betalade Nils Gotthards mamma exempelvis 500 kronor för att få sin son intagen.

Ibland kunde man få hjälp från fattigvårdsnämnden, men det fanns också en möjlighet att ”amma in” barnet. Så gjorde Gustaf Alberts mamma Carolina Länngren. Det innebar att mamman anställdes som amma på barnhuset för att under 8 månader amma sitt eget och andra barn. Ammornas barn blev inte kvar lika länge – Gustaf Albert lämnades efter fyra månader till en fosterfamilj.

Fortsätt läsa ”Barnhusbarn år 1861: Gustaf Alberts mamma Carolina ammade in honom på Allmänna barnhuset”

Den 19 juni 1865 rapporterade tidningarna om en märklig händelse:
Den som i går afton kl. omkring klockan 9 passerade över Slussen mot Järnvågen mötte en människomassa på flera tusen personer, som under väldiga skrik och hurrarop rusade utför Stora Glasbruksgatan med en stor röd flagga. Någon ropade: ”Ryssen kommer!” och ett par högre militärpersoner i området lär ha blivit så rädda att de gömt sig i källare och på vind. Framför basarbyggnaden vid Carl Johans torg stoppades folkmassan av en större polisstyrka förstärkt av en militärpatrull.

Vad hade hänt?

Fortsätt läsa ”1865: ”Zandahls kanon” – historien, visan och lite om uppfinnaren själv”

Nere vid Årsta äng (nuvarande Fredsborgstorget) hade på 1890-talet fru Kristina Lovisa Hammarström en mataffär. Fast enligt ett protestbrev från (en del av) grannarna var det mest öl hon sålde, och hon hade flera gånger blivit åtalad för olaglig handel med maltdrycker. Detta skapade enligt brevet oreda och stök i området – kanske allra värst var att ”både män och qvinnor, som i flera år åtnjutit understöd av kommunen, nedlagt sina slantar där för öl”.

Enligt 1893 års ”tiolitersförordning” fick lanthandeln inte utan särskilt tillstånd sälja mindre kvantitet än tio liter vid varje försäljningstillfälle. Men den regeln verkar inte följas här, enligt grannarna.

Fortsätt läsa ”Grannfejd i Årsta 1894: Skulle hustru Hammarström få sälja öl eller inte?”

Bild: Årstafruns dagbok, Nordiska museet (CC BY-NC-ND 4.0)

Årstafrun Märta Helena Reenstierna är av eftervärlden mest känd för de dagböcker hon skrev varje dag i nästan femtio år, mellan 1793 och 1839. Hon riktade sig ibland direkt till ”den gunstige läsaren” och verkar ha räknat med att eftervärlden genom böckerna skulle få veta sanningen, bland annat om alla hon var arg på. Och det blev med åren många.

Hon beskrev i målande ordalag inte bara tjänstefolk, utan även vänner och bekanta som fallit i onåd, däribland sin ende bror. Och hon får ju sista ordet, eftersom vi inte har tillgång till de andras dagböcker.

Det var nära att vi inte hade denna heller.

Fortsätt läsa ”Årstafrun och hennes dagböcker – i ocensurerat skick”

Redan i de medeltida rimkrönikorna fanns gatumusikanterna med som ”pipare och trummare som strövade omkring och uppträdde på bröllop och andra fester.” De flesta är anonyma, en del vet man mera om.

Blinde Collingen beskrivs av Bellman i rollistan till Fredmans epistlar som ”den ännu levande blinde virtuosen Colling”. Han hette Lars Colling, bodde i Maria församling och spelade inte bara flöjt utan skrev också visor, som spreds i skillingtryck. Enligt en muntlig tradition levde hans namn länge vidare i stockholmskans ”en riktig Colling”, och möjligen har det inspirerat till namnet på Albert Engströms kändaste figur, Kolingen.

Fortsätt läsa ”Gatans artister: Blinde Collingen, Filikromen, Blinde Kalle, Marktschreiern – och så Kasper förstås”

Under nära sjuttio år var Nummerlotteriets dragningar ett av Stockholms stora folknöjen. ”Alla” tänkte på den närmast förestående dragningen, talade och drömde om den – och var tredje onsdag, när tiden äntligen var inne, ilade man till Slottsbacken för att icke försumma någon del av högtidligheten.

Så beskrivs Det Kungliga nummerlotteriet i ”Gamla Stockholm – Anteckningar ur tryckta och otryckta källor 1882″.

Bilden ovan visar dragningen i Nummerlotteriet vid Indebetouska huset 1819, av C.J Lundgren (PD) Digitala stadsmuseet via Wikimedia.

Fortsätt läsa ”När stockholmarna gick man ur huse till Kgl nummerlotteriets spännande dragning”